För många kvinnor i Uruguay är Lucia Topolansky, gammal gerillakämpe och i dag landets första dam, en förebild. Men hellre än att befästa sin egen maktposition vill hon själv se en ny generation politiker ta plats. Det skriver Ana Valdés i en krönika från Uruguay.
Ska Lucia Topolansky bli Uruguays nästa vicepresident? Idag är hon gift med presidenten Jose Mujica och har lett den uruguayska senaten. Lucia är en gammal gerillakämpe, som tillbringade 13 år i fängelset. Vi delade cell flera år, hon var arkitekturstuderande, uppväxt hos franska nunnor, född i en familj av övre medelklass.
Hennes man är nu sjuttiofyra år och satt också i fängelse 13 år, tagen som gisslan av armén. Han, Lucia och några till, bildade en gerillarörelse, Tupamaros, som lyckades skaka om det sömniga Uruguay och som fick den korrupta representativa demokratin att kalla på armén för att hålla ordningen i landet. Armén tog över kontrollen av landet, och riksdagen och de politiska partierna upplöstes.
Nu har Tupamaros blivit den starkaste politiska kraften i det så kallade Breda Fronten, en brokig mosaik av olika partier inom vänstern, från kommunister till socialdemokrater och anarkister. Lucia och hennes man, som kallas för Pepe, lever utanför Montevideo på en liten gård som de köpte när de blev fria från fängelset.
De odlade blommor till försäljning och arbetade med politiken vid sidan om. Numera är de landets president och landets första dam, men har valt att fortsätta leva på gården och nobbat det magnifika presidentpalatset, som idag står tomt.
Deras höga löner går nästan oavkortat till en fond för behövande, de behåller ett minimum för konsumtion. Hon har blivit en förebild för landets kvinnor och många ser i henne den logiska arvtagaren till hennes man. Men hon säger själv att ingen av dem vill föreviga sig i makten, att de gärna vill se andra profilera sig som landets nästa generation av politiker.
Men Uruguays befolkning är en åldrande befolkning som helst väljer äldre politiker som anses vara mer trovärdiga.
Landet har den bästa ekonomin i regionen och utländska investerare lockas till regionen med hjälp av generösa lagar som underlättar för utländska företag att äga mark och fabriker. Stora Enzo och Botnia har investerat enorma belopp i skogar och den nordiska pappersmassan växer nu i Sydamerikas skogar där en tall och en gran växer mycket snabbare än i Norden.
I går mötte jag några medlemmar av Women in Black, Mujeres de Negro, en uruguaysk grupp som är medlem av det internationella nätverket Women in Black. Gruppen arbetar mot alla krig och mot den militära upprustningen. I Uruguay har de koncentrerat sig på att minska våldet mot kvinnor. Kvinnomisshandel är utbredd i landet och våldet mot kvinnor och barn vanligt inom familjerna. Kvinnor jag möter säger att det är ett arv från militärdiktaturen, där våld och tortyr var vardag för hela befolkningen.
”Vi måste ändra på våldets kultur. Utan det är alla lagar meningslösa.”
