Veckans inlägg i serien om feminism och moderskap är en översättning från vår från vår spanska samarbetstidning Pikara Online Magazine. Andrea Momoitio tar oss från sagan om mamma mamma barn med det lyckliga slutet till det lesbiska moderskapets svårigheter och villkor i Spanien idag.
“Aitor bor med sin mamma Maria och med sin mamma Iciar i en liten bergsby i Navarra. De har ett stort hus, med en vacker liten trädgård fylld med blommor och en grönsaksrabatt. (…) Sedan en tid har Aitor börjat undra varför majoriteten av barnen har en mamma och en pappa. Han har två mammor”.
Så börjar Aitor har två mammor, en saga som berättar om en familj som blir tvungen att lämna den lilla by där de bor och flytta till huvudstaden eftersom grannarna inte förstår sig på deras särart.[1] Denna situation hör inte enbart till fiktionens värld. Experter och mammor vittnar här om hindren som lesbiska familjer konfronteras med.
Jone och Rosa (fiktiva namn) är gifta och bor i San Sebastián. Deras dotter Leire, som föddes efter ett farligt havandeskap, är nästan fem år gammal. De valde insemination. ”Detta är en väg fylld av hinder; i många fall är pengarna ett av de största. Vi lyckades bli gravida på andra försöket, men från början hade vi förstått att vi inte skulle kunna försöka mer än tre gånger.
Ett av villkoren för att behandlingen ska gå på den allmänna försäkringen är att man inte är äldre än 40 år, vilket innebar att vi inte hade tillgång till denna tjänst. Vi vände oss till ett privatsjukhus där varje försök kostar 3000 euro. När du får mens blir du nedstämd, berättar Jone.
Socialförsäkringen, Osakidetza, täcker dessa behandlingar men väntelistan är på nästan två år.
Pilar hade varit tillsammans mer än tio år med Almudena när de bestämde sig för att bli mödrar: ”Du tänker alltid att du ska göra det när du har ett stabilt arbete eller när omständigheterna är mer gynnsamma, men livet är inte sådant, så när min modersinstinkt exploderade kunde vi inte vänta så vi kastade oss in i det.
Hela processen varade i åtta månader eftersom det är så många prover; och vi blev med barn efter tredje försöket. Första valet var inseminering, men när du är där, med hormoner över öronen, i en process i vilken du har investerat alla dina förhoppningar… Alla möjligheter far i ditt huvud. Från adoption till surrogatmödraskap. Det var svårt eftersom vi inte lyckades hitta någon som med säkerhet kunde svara på alla våra funderingar. Pilar och Almudenas dotter är redan två och ett halvt år gammal. Hon heter Ada.
Susana Ronga, klinisk psykolog och psykoterapeut, hjälper homosexuella par att konfrontera denna process. ”Jag arbetar för att de ska få samma uppmärksamhet och orientering som de heterosexuella paren får. De kommer fyllda med oro, frågor och rädslor som måste lösas för att kunna gå igenom denna process på ett sunt sätt. Generellt sett är den största oron hos homosexuella föräldrar vilken social situation och acceptans som barnen i deras familj kommer att möta. Man måste hantera de traditionella kulturella påbuden.
Adarte, Centrum för forskning och dokumentation, publicerade nyligen en rapport om lesbiskt moderskap. De hävdar att majoriteten av de lesbiska mödrarna har blivit det genom heterosexuella relationer (58,62 %). Insiminering kommer på andra plats (31,82 %) och det kan ske genom metoden ROPA (Recepción de Ovulos de la Pareja – den ena kvinnan blir surrogatmoder åt ett foster som skapats med den andra kvinnans ägg och sperma från donator) eller med insemination av en donator och ägget från modern som föder. Adoption är den minst använda metoden (11,36%)
Lagliga hinder
Heterosexuella par med barn kan utöva föräldraskapet utan att behöva vara gifta, men samma sak är inte fallet med homosexuella. Jone minns det juridiska kaoset som hennes dotters födelse innebar: ”Hon ett födelsebevis som om hon var född av ogift mor, trots att jag redan var gift och vi hade ett personbevis där detta framgick. Efterhand fick vi ett nytt bevis där alla tre var med och ett nytt födelsebevis där vår dotter registrerades som vårt gemensamma barn. Nuförtiden tvingas inte den icke biologiska modern gå igenom en adoptionsprocess, men hon måste erkänna barnet, vilket sker automatiskt inom ett heterosexuellt äktenskap. I vårt fall behövde vi inte gå igenom någon psykologisk undersökning, men vi känner till fall där detta har krävts”.
De gifte sig innan flickan föddes ”för att undvika problem” och Jone skrev ett testamente där hon explicit uttryckte sin vilja att om det vid födelsen hände henne något lämnade hon barnets vårdnad till sin fru.
Almudena och Pilar blev också tvungna att gifta sig före dotterns födelse: ”Vi ville gifta oss, vi hade varit tillsammans i tio år. Vi ville inte ha ett papper, vi ville ha ett barn. För att Ada skulle ha båda våra efternamn hade vi inget annat val än att göra det och eftersom vi tog reda på det sent gjorde vi det i all hast”.
En ny verklighet
Lesbisk moderskap bryter mot bilden av det traditionella moderskapet Enligt den måste man vara en biologisk förälder för att vara en ”autentisk” moder (eller fader. Det hävdar Inmaculada Mujika, sociolog och psykolog vid Aldarte. ”Det faktum att man är biologiskt involverad i föräldraskapet av ett barn gör inte en människa mer mor (eller far). Det är ett stort misstag att tänka motsatsen och det är en fråga som kan leda till stort lidande och ha negativa effekter på barnet, i synnerhet när modern som inte har fött barnet inte åtnjuter ett lika erkänt och legitimt moderskap som modern som har fött. Av denna anledning tar Mujika avstånd från särskiljandet mellan biologisk och icke biologisk mor, ”eftersom det i verkligheten inget adderar till ett gott utövande av moderskap”.
Gloria (som är mest känd i bloggsfären som Hester Prynne) är författare till bloggen La letra escarlata (den röda bokstaven), där hon skriver om sin erfarenhet av att hjälpa andra lesbiska kvinnor. ”Försök utan resultat, desperation när månader blir till år och mer, det konstanta bekymret med att pengarna tar slut och att vi inte kan fortsätta att leta …. Förändringen i mentaliteten har också varit långsam och svår. Det hjärtats moder som jag är [hon pläderar för att uttrycket ”icke biologisk moder” ersätts], observerar hur partnerns mage växer, gör anspråk på sin roll inför läkare som tittar på henne med ögon som frågetecken, lagar mat åt den havande och åt den lilla varelsen som långsamt förvandlas till ett spädbarn och försöker på alla möjliga sätt att ta hand om båda, sin familj, den personen och en halv som är det viktigaste i hennes liv”.
Susana Ronga avdramatiserar också det biologiska bandets betydelse: ”Det viktiga är att förbereda sig för funktionen att uppfostra barnet, att svara på dess behov, att ge det den kärlek och de gränsdragningar som är nödvändiga”.
Att uppfostra i jämlikhet
I Leires skola vet alla att hon har två mammor. De ha sett bilderna som Leire tar med sig när hon gör arbeten om familjen. En dag, när hon gick ut från skolan, kom en kamrat från hennes klass fram till henne för att fråga: Är detta amaxtu Jone eller amatxu Rosa? ”Barnen tar det som det mest naturliga i världen. Man skulle kunna behandla frågan mer, men i min dotters klass skulle det inte behövas eftersom alla vet det och accepterar det med naturlighet”, hävdar Jone. ”Situationen förklaras på vägen, man förklarar inte det som de inte frågar för om barnen vill veta så frågar de och frågar. Om hon har problem när hon blir större får vi se, vi ska försöka förbereda henne och att hon förstår att om hon får problem är det inte på grund av henne utan på grund av att vi inte blir omtyckta”.
Mujika håller inte med: ”I princip ingen i det här samhället accepterar något med naturlighet. Och detta gäller alla personer och alla åldrar. Naturlighet måste konstrueras och möjliggöras. Man måste förklara precis allting för flickorna och pojkarna och inte lita på att de själva kommer att dra sina egna slutsatser och ”acceptera” det de ser, hör och känner”. Och hon berömmer ”naturligheten” med vilken mödrarna förklarar, enligt barnens behov, det som behöver bli förklarat. ”De gör det mycket bra och många gånger ensamma och utan extern hjälp”. Almudena och Pilars dotter frågar ännu inte, men hennes mammor berättar sagan i vilken två mammor vill ha ett barn och letar efter en pappa som har många för att han ska ge dem ett.
Att väva familjenät
Jone är en del av Magala, en guipuzcoansk förening för omkring tio familjer av homosexuella föräldrar, de flesta lesbiska. De möts för att tala och för att barnen ska lära känna varandra och ska se andra familjer som är som deras. ”Det är mycket viktigt att skapa nätverk därför att känna till de problem som andra familjer har konfronterats med hjälper till att lösa de egna. I Barcelona, i Valencia… finns det familjer med söner och döttrar från 15 till 30 år. Det görs många saker tack vare detta typ av nätverk, reportage, sagor, möten som det i Taragona där vi samlade omkring 300 familjer.”
Nästa möte kommer vara i Cáceres, där de kommer att sammanträffa med Pilar och Almudena. De brukar inte frekventera sådana tillställningar eftersom de inte känner att de har något gemensamt med resten av familjerna, förutom den sexuella orienteringen, men de vill att Ada ska lära känna andra barn som också har två mammor.
Pilar och Almudena, med flera, använder nätet för att offentliggöra sina rädslor och för att hjälpa framtida mammor att hitta svar på sina funderingar. Gloria från sin blogg försöker samarbeta med blivande mammor, och hon har också skapat en sida på Facebook, Bollomaternidades, för att nå fram till fler människor i ett försök att underlätta vägen för lesbiska mödrar. Hon säger att hon får en massa frågor: ”Det finns mycket okunskap bland lesbiska själva angående vilka steg man måste följa. Dessutom, trots att lagen om civilt äktenskap i Spanien tillåter familjer av samma kön att gifta sig, fortsätter det att finnas mycket diskriminering och juridiskt tomrum”.
Och sagan måste ha ett lyckligt slut: ”Aitor har förstått att det viktigaste i en familj är kärleken och inte hur många fäder och hur många mödrar man har. Som genom häxkraft från häxan Mandruska, har deras skam har försvunnit”.
