Hon har alltid beskrivits som en liten men stor lirare. Sina blott 160 centimeter till trots har Hanna Ljungberg uppnått sådant andra bara drömmer om – en lång och framgångsrik fotbollskarriär. Nu står hon själv som assisterande tränare i Umeå IK.

Hanna Ljungberg säger att stämningen och attityden som nu finns i laget påminner om den hon själv upplevde när hon kom till Umeå IK i slutet av 90-talet. Och när Hanna Ljungberg väljer de orden lyssnar fotbollsvärlden. Alla som kan sin fotbollshistoria, eller sett på SVT:s Mästarnas mästare under de senaste veckorna, vet nämligen att Ljungan inte är någon dussinlirare.

Nej, Ljungan är ingen dussinlirare. Hon är en av världens bästa damfotbollsspelare genom alla tider och det är inte för inte som jag känner mig en aning nervös innan jag slutligen får tag på svenska fotbollens största målgörare. Hon är en spelare som jag personligen följt under många år och som givit många guldkantade minnen, även om de största minnena snarare går i silvrets tecken.

– VM 2003 var enormt häftigt, det är nästan så att jag ler så fort jag pratar om det. Jag önskar att alla fick uppleva något sådant, säger Hanna Ljungberg som var en stor och betydande del i det landslag som vann silver i VM för åtta år sedan. Nu drömmer Hanna om nya framgångar för ett landslag där fixstjärnorna heter Lotta Schelin och Caroline Seger, inte Hanna Ljungberg och Victoria Svensson.

– Jag kan egentligen inte ge laget några tips på vägen då jag inte är en del av gruppen, och inte vet hur de fungerar tillsammans, vad för stämning som råder. Men jag hoppas att de hittar tryggheten tillsammans. Det ger en otrolig sammanhållning som kanske är viktigare än att alla spelare är i sina livs form.

Då firad landslagsanfallare, måldrottning och en av världens mest respekterade och fruktade fotbollsspelare, idag fortfarande ett aktat namn som figurerar mer i skymundan. Hanna Ljungberg har inte lämnat fotbollsplanen och någonting säger mig att hon aldrig lär göra det heller. Nu för tiden är Hanna, tillsammans med Maria Bergqvist, assisterande tränare i Umeå IK. Där, vid sidlinjen, söker Sveriges mesta målskytt genom tiderna, nya utmaningar.

– Umeå IK är ett väldigt intressant lag med många lokala talanger. De har bra attityd och det är en skön stämning i laget. Det påminner mycket om den resa vi gjorde i början av 2000-talet. Men man ska vara försiktig när man gör jämförelser. De här spelarna måste få skriva sin egen historia, säger hon och fortsätter.

– Sofia Jakobsson (nybliven landslagsspelare som ofta omnämns som ”den nya Hanna Ljungberg) är en av de spelare som håller på att skapa sin egen karriär. Man får inte begränsa dem med jämförelserna. Det vore inte rättvist.

Hanna passar även på att spekulera kring det VM som står runt hörnet.

– Sverige har stora chanser att lyckas i VM. Men det blir tufft och de måste ha flyt. Vi får hoppas att de inte åker på fler skador nu. Jag hoppas verkligen att det går bra i VM, det är viktigt för damfotbollen.

För den icke inbitne sportfantasten kan det kännas en aning abstrakt att rabbla siffror och meriter. Därför ska jag göra mitt bästa för att ge er en referensram att förhålla er till. Alla ni som sett Mästarnas mästare under våren har sprungit på Hanna Ljungberg. Den något tillbakadragne norrländskan som placerade sig strax efter fenomenet Ingemar Stenmark i de flesta tävlingar men som för två veckor sedan föll i nattduellen mot den långa roddtjejen Maria Brandin. Jag frågar Hanna om hon sett programmet och därmed sett sin egen blick när hon tvingas lämna tävlingen. Hanna skrattar och säger sedan:

– Jag kan nog inte dementera att jag är en tävlingsmänniska…

Med de orden lämnar jag den lilla men stora liraren för stunden. Hon ska nu leda Umeå IK mot nya framgångar. Och förhoppningsvis fostra fotbollsspelare som har förmågan att spela en avgörande roll i viktiga lägen. Vem kan vara bättre att lära av en den enda svenska fotbollsspelare, man som kvinna, som gjort mål i en VM-final, vunnit sju SM-guld och erövrat Europa med ett svenskt klubblag. Nej, igen kan vara bättre lämpad som läromästare än Hanna Ljungberg, även om hon aldrig skulle erkänna det själv.