LO presenterade i veckan rapporten ”Makteliten – alltid mer, aldrig nog.” Och visst har rubriken täckning. Alla siffror är entydiga. Inkomstskillnaderna har ökat under decennier och den lilla dipp som förorsakades av den finansiella krisen förändrar inte bilden. Men rapporten skulle ha kunnat heta någonting annat. T.ex.  ”Makteliten – alltid en man, sällan en kvinna och fortfarande lön efter kön.”

Nu har LO inte valt att lyfta fram detta i presentationen, trots att det finns en könsuppdelad statistik som visar på hur det ser ut i praktiken och trots att det finns ett avsnitt i sammanfattningen som beskriver sakernas tillstånd.  I stället har man valt att göra två fördjupningskapitel på helt andra teman. Ett kapitel behandlar toppinkomster, det vill säga hur stor andel av inkomsterna som går till de allra rikaste. Toppinkomsterna har ökat kraftigt i Sverige sedan 1980-talet och förändringar i skattesystemet under 2000-talet bäddar för att de kommer att öka ännu mer. Den andra fördjupningen handlar om ersättningssystemen i den finansiella sektorn. Där finns högre löner och högre ersättningar än i andra delar av ekonomin och tillsammans med brister i utformningen av systemen har det varit en bidragande orsak till finanskrisen, menar man i rapporten.

Att det inom samtliga dessa fördjupningsområden i princip saknas kvinnor är inget som har gett upphov till reflektion i rapporten. Vilket är konstigt för underlaget finns. Fakta i rapporten visar att Jämställdheten är långt ifrån verklighet i den ekonomiska makteliten. Före år 2000 fanns inte en enda kvinna i denna grupp och 2009 är det enbart två av näringslivets ledande direktörer som är kvinnor. I den demokratiska eliten har kvinnors andel länge ökat, med en topp 2005 med 38% men sedan dess har utveckling gått bakåt och år 2009 var andel kvinnor nere i 30%. I den byråkratiska eliten ökar antalet kvinnor stadigt och är nu uppe i 30% men totalt sett minskar inkomsten, som andel av männens, inom samtliga kategorier. Andelen har varit sjunkande sedan 2004, då den var 45%, för att år 2009 vara nere i 32%.

Alltså – männen drar ifrån. Det betyder att den relativt lilla grupp som har en stor andel av samhällets inkomster och som har stora möjligheter att samordna sig och utöva politiskt inflytande – den består till övervägande delen av män. Att LO-ledningen, med Wanja Lundby-Wedin i spetsen, inte lyfter fram detta som ett stort problem visar att genusglasögonen fortfarande saknas inom facket. LO-ordförande kommenterar rapporten med att det är bekymmersamt när en större del av den ekonomiska makten samlas hos några få procent av befolkningen. Det leder till ändrade maktförhållanden på arbetsmarknaden och kan i förlängningen vara ett hot mot den svenska modellen. Hon har rätt i det men missar att samtidigt tala om att den svenska modellen sanktionerar principen lön efter kön och faktiskt är ett hinder för att kvinnor ska få rättvisa löner.