Dramatens stora scen har länge varit de manliga författarnas och regissörernas avdelning. Men med ny chef kom en ny inställning och tiderna tycks ljusna för kvinnorna. Just nu spelas I lusthuset av Jane Bowles i regi av Sofia Jupither.

Bowles var föga produktiv under sin livstid, och I lusthuset är hennes enda pjäs. Det är svårt att föreställa sig att en person som har en sådan hand med orden inte skrev mer, men vi får vara glada över att denna pjäs spelas nu.

Handlingen tar plats i det soliga Kalifornien där den tjusiga och egendomliga Gertrude (Marie Richardsson) bor med sin snart vuxna dotter Molly (Tove Edfeldt). Molly drar sig undan, vill inte prata, inte läsa, inte fundera och absolut inte tänka på framtiden

.

Hon gömmer sig i sitt lusthus alltmedan hennes mor från husets balkong påpekar dotterns fel och brister. Hon är osocial, hon är obildad, hon går fult. Molly hukar sig under moderns salva, och någonstans därunder skymtar det där farliga och galna som modern är rädd för. Spänningen är påtaglig och koncentrationen total. Snart kommer något att förändras, det känner vi.

Vivian dyker upp, sprudlande irriterande, spelad av Hanna Alström. Hon är på semester med sin mor och blir inackorderad i Gertrude och Mollys fallfärdiga hus. Hon är självständig och vägrar bo tillsammans med modern, spelad som en skugga av Kristina Törnqvist.

Vivian är som solen som allt kretsar kring, eller i alla fall vill hon vara det. Hon klampar in i Mollys lusthus, hon ställer sig in hos Gertrude och vinner hennes hjärta. Dessutom försöker hon tränga sig emellan Molly och hennes fästman. Vi skruvar oroligt på oss.

Skådespeleriet är hela tiden på topp. Richardsson är strålande som den egocentriska Gertrude. Hennes självgodhet i kombination med någon slags självömkan gör det omöjligt för oss att tycka om henne, och samtidigt så gör vi det. Kanske för att vi förstår henne, hennes vilja att vara speciell, uppmärksammad och underbar.

Tove Edfeld har vi, enligt min gissning, inte sett det sista av. Hon spelar sin Molly med obrutet allvar. Hennes stillsamma uppenbarelse fullkomligt kokar av instängda känslor som om hon när som helst skulle kunna explodera. Vi bara väntar på gnistan som ska sätta eld på stubinen. Kanske är det Hanna Alströms Vivian som är gnistan. Hon gör sannerligen sitt bästa för att vara det, med sina svidande kommentarer och sin ständiga förtjusning över allt och alla.

Alström är perfekt i rollen och hon lämnar oss ingen ro. När hon styr och ställer med sin mamma på samma sätt som Gertrude kontrollerar sin dotter fattar jag omedelbart tycke för den hunsade mamman. I Törnqvist vård är hon en ängslig vålnad. Varje försiktigt steg hon tar vittnar om rädsla över att marken ska rämna och sluka henne hel. Så sker också så småningom, om ändå inte i den bokstavliga betydelsen, och hon går från skör till söndertrasad. Det är lysande skådespeleri av Törnqvist.

Sofia Jupither har lyckats förvandla Bowles text till ett psykologiskt drama där man obönhörligen dras till de smärtsamma vrår som utgör de mänskliga relationerna. Jag är ständigt närvarande och känner för var och en av personerna på scenen och i det avgörande ögonblicket sitter jag som på nålar.

Det är en mycket välspelad föreställning och Jupither väjer inte för det svarta i orden som Bowles skrivit. Vad döljs under det tysta hatet hos en förtryckt dotter? Varför är Gertrude så egoistisk? Varför är Vivian där och vad vill hon?

Dramat ackompanjeras av vemodiga mariachi-toner framförda av de underbara musikerna Frida Grundel, Marianne Myrsten och Jenny Rosén Wedin. Musiken fyller scenbytena och sätter stämningen perfekt för ett skådespel så fullt av obarmhärtig kyla, hetta, hat och kärlek.