Mer än hälften av fransmännen tror att han utsatts för en komplott, den nu före detta IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn. Han som för snart en vecka sedan fotograferades med handklovar, flankerad av New York-polisen. En av världens mäktigaste män, som många såg som Frankrikes näste president, anklagad för att ha överfallit och försökt våldta en ung städerska på ett hotellrum.

Hittills har DSK, som han familjärt kallas i Frankrike, nekat till anklagelserna och det kommer att ta tid innan rättsfallet avgjorts. Men oavsett vems berättelse som är sann är den franska opinionens förnekelsemekanism inte särskilt förvånande. När en uppsatt landsman anklagas för ett så lumpet brott naggas den egna självbilden i kanten.

Komplottteorin är inte heller särskilt djärv: självklart har han många fiender.

Stolt fru

Men det är det tredje skälet till fransmännens attityd som är mest intressant: DSK:s rykte. Att gillra en sexfälla skulle enligt den allmänna uppfattningen vara det mest trovärdiga och därmed mest effektiva sättet att fälla honom. Att den tidigare finansministern är en förförare av stora mått är allmänt känt. Det har hittills inte stört särskilt många, inte ens hans egen fru, stjärnjournalisten Anne Sinclair:

– Nej, jag är snarare stolt! För en politiker är det viktigt att förföra, har hon sagt i en intervju.

Till skillnad från till exempel USA drar man i Frankrike också en skarp gräns mellan privat och offentligt. Ju högre upp i samhällshierarkin desto större moraliskt svängrum.

Men det finns också en annan gräns. Den när privatlivet inte längre är en fråga om moraliskt tycke och smak utan när den det faktiskt handlar om brottsliga handlingar. Den gränsen tycks ha varit flytande i det franska etablissemanget.

Maktmissbruk

Enligt många av de senaste dagarnas uttalanden, i kombination med gamla yttranden, har både politiker och journalister i åratal känt till att DKS:s kvinnoaffärer inte alltid handlat om oemotståndlig charm eller ens om maktens förförande effekt. Att det istället handlat om makt och maktmissbruk i ordets mest brutala form.

Men ingen har reagerat på allvar.

Istället har många franska medier valt att använda sig av nästan beundrande ordalag när de talat om den socialistiske politikern som ”kvinnokarl” eller ”förhärdad förförare”.

”Brunstig schimpans”

Visserligen kallades han ”brunstig schimpans” av den unga journalisten Tristane Banon när hon i en pratshow 2007 hävdade att DSK (namnet maskerades för tittarna) kastat sig över henne vid en intervju och försök våldta henne. Hon sade sig ha varit mycket nära att polisanmäla.

Vilken blev reaktionen?

– Han är besatt av fruntimmer, det vet alla, kommenterade den fascinerade programledaren när han och övriga gäster med skräckblandad förtjusning lyssnade på hennes berättelse. Som om hon trots allt dragit något slags vinstlott när den mäktige mannen ansett henne värdig ett övergrepp.

Egna spelregler

Om anklagelserna mot DSK visar sig stämma är det också en illustration av ett häpnadsväckande maktfullkomligt agerande. Att som en av världens mest lättidentifierade män våldta en hotellstäderska på det rum där han tagit in i sitt eget namn skulle tyda på en total avsaknad av brottsinsikt. En uppfattning av att män av hans kaliber spelar efter helt egna regler. I sådana fall skulle dock DSK vara i gott sällskap med flera av världens manliga ledare, som använder sex för att bekräfta sin maktposition.

Och på DSK:s franska hemmaplan har faktiskt medie- och politikeretablissemanget inte bara sett genom fingrarna med hans beteende, de har i flera fall till och med upphöjt det till ett ideal.

I fallet DSK handlar det därför inte bara om en man som kan ha gjort sig skyldig till ett grovt våldsbrott. Oavsett utgången i domstolen handlar det om ett etablissemang som måste börja rannsaka sig själv och ett samhälle som måste göra upp med en maktförhärligande kultur.