I den annars mansdominerade uppställningen för den stora Kraftscenen på Skellefteå Stadsfest hade
bokarna gjort lyckoträffen att boka in Robyn och Rebecca & Fiona. Tyvärr var bokningsmönstret
för den stora scenen väldigt stereotypt. Rocken och hårdrocken stod grabbarna för. Samma sak med
hiphopen. Och den ”vanliga” popen.

Av åtta akter var sex frontade och dominerade av män och både Robyn och Rebecca & Fiona spelar musik med stora elektroniska inslag. Men från och med klockan 22.45 på fredagkvällen den 1 juli kändes denna tankarna på denna obalans långt borta. Det som
hände på scenen var såpass bra att det tog upp all uppmärksamhet.

Robyn gav ett oerhört välkomponerat framträdande där varje låt är eller skulle kunna vara en hit.
Med sina tre utgivna skivor bara det senaste året har hon gott om material att välja på och det
märktes. Den bästa låten under spelningen var utan tvekan ”Indestructible”.

Det är en oerhört mäktig känsla att stå på ett torg i en stad där alla känner till alla – mitt bland människor där de flesta är grannar, skolkamrater, kollegor eller rivaler till varandra, där många utan tvekan delar publiken med någon de älskat och blivit sårade av – när hela folkmassan brister ut i allsång och sjunger ”I’m gonna love you like I’ve never been hurt before, I’m gonna love you like I’m indestructible ”. De må vara att torget är vanligt, grått och vardagligt när det blir vardag igen, men just då är det magiskt.

Musiken fick stå i centrum och istället för att göra uppehåll för mellansnack, som ju ofta har en
tendens att bli lite tafatta, så fortsatte musiken i melodiska och smarta övergångarna mellan låtarna
vilket lämnade publiken i en aldrig avtagande yra.

Därmed inte sagt att Robyn var tyst mellan sångpartierna. Men det som sades var relevant. Med tanke på hur romantiserad och sentimental bilden av kärlek och inte minst olycklig kärlek är i vårt samhälle, så är det något oerhört befriande i att helt krasst få höra att: ”Kärlek är inget kul! Kärlek är svårt!” från scenen mellan outrot från ”Love Kills” och introt till ”The Girl and the Robot” – två låtar som båda behandlar smärtsamma och inte särskilt glamourösa sidor av den romantiska kärleken.

Detta kan ha varit det bästa mellansnack jag har hört. Hon passade också på att berätta att de tre spelningar hon gör i sommar är
hennes sista spelningar i Sverige på ”jättelänge”. Det är bara att gratulera er som har biljetter till de
två kvarvarande.

Det går inte heller att lämna Robyns uppträdande utan att nämna den personliga koreografin. Det är
dans som inspirerar med sin personlighet, som ger en lust att göra sin egen grej. Känslan av att
artisten på scenen rör sig spontant och med glädje gör det möjligt för publiken att själva bli och göra
något mer än vanligt. Att bli delaktiga och kreativa.

Denna förmåga att inkludera sin publik delar Robyn med Rebecca & Fiona, discjockey-duon som bland annat är kända från SVT. De har varit förband till Robyn på flera spelningar under det senaste årets turné. På Stadsfesten gjorde de ett utmärkt gig, men valet att placera dem på Kraftscenen var inte smickrande.

Duon gjorde en DJ-spelning med en hel del fokus på trance. För att detta ska gå hem krävs en
publik som är villig att i första hand fokusera på att dansa, inte på att lyssna, något som inte riktigt
gick hem hos den breda publiken på Stadsfesten.

Snarare verkade den monotona dansmusiken avskräckande på många. Men de hade en entusiastisk, om än liten, publik utrustad med glo-sticks framme vid scenen. Trots den bristande publiktillströmningen gav Rebecca & Fiona intrycket av att ha genuint kul på scenen medan de samarbetar, är individer, tar in en kompis på scen, dansar som galningar, snackar med publiken och utstrålar allmän vänskap.

Det fanns trots den lilla publiken inte ett spår av besvärad självmedvetenhet och deras chosefria sätt höll genom hela spelningen en välkomnande dörr öppen för den som valde att kliva in och ta del av det roliga. Visst att scenen inte var optimal, men Rebecca & Fiona är proffs.

När någon tagit steget och blivit en del av deras publik tar de hand om en. Och de är ett hoppingivande tillskott till landets lovande och växande samling kvinnliga DJs som kommer att skriva alla som hävdar att ”Det finns inga tjejer som spelar den här musiken” på näsan.

”Indestructible” må ha varit kvällens låt, men den textrad som bäst representerar Kraftscenens
kvinnliga artister är ”Don’t fucking tell me what to do”!