Kajsa Haraldson har skrivit en magisteruppsats om kvinnor som arbetar på idrottsplatser inom Stockholms stad 2010.

De senast åren har det byggts många nya idrottsplatser i Sverige. Ytterligare arenor planeras och det kostar skattebetalarna stora summor pengar. Det två superarenorna en som nu ska byggas, en nationalarena i Solna och Stockholmsarenan vid Globen, antas kosta sex miljarder kronor. Detta med driftskostnaderna blir på flera hundra miljoner kronor.

Idag bedriver Stockholms stad ett tjugotal bemannade idrottsplatser. Våren 2010 bestod de anställda av cirka 95 % män och endast fem av totalt 102 anställda var kvinnor.

– Enligt min studie är det tydligt att det framförallt är män som vistas på idrottsplatserna. Både som idrottsutövar och åskådare, vilket gör idrottsplasterna till mansdominerande arenor, säger Kajsa Haraldson.

Flest arbetstillfällen för män

I studien ”En arena för alla. En studie om normbrytare på Stockholms stads idrottsplatser” har Kajsa Haraldson tagit utgångspunkt i den ojämna könsfördelningen bland Stockholms stads idrottsplatsarbetare. Hon har intervjuat sju kvinnor som alla arbetar på olika idrottsplatser, vilket enligt henne gör det intressant att studera ur ett genusperspektiv.

– Jag tycker att man måste se över vilka grupper som de två nya arenorna riktar sig till. Både när det gäller arbetstillfällen och själva idrottsutförandet, säger Kajsa Haraldson.

Kvinnorna säger i studien att de känt att de behövt anpassa sig för att passa in i arbetsklimatet.

I ett stycke blir det tydligt att männen inte ifrågasätts som passande för yrket, trots att det säkert finns män som skulle ha problem med fysiskt tunga arbetsuppgifter, smuts och grabbig jargong. Den maskulina atmosfären i detta yrke går enligt Kajsa Haraldson djupare än numerär könsfördelning.

– Men det framkommer också att det finns förhoppning om förändring. Kreativitet och visioner.

Offentliga satsningar missgynnar kvinnor

Kajsa Haraldson säger ställer sig frågande till för vem dessa arenorna byggs och vilka som i huvudsak kommer att ha tillgång och glädjas över dem?

– Tror de ansvariga att de kommer bli ”neutrala” som sociala rum och som arbetsplatser? Tidigare studier har visat att flickor och kvinnor generellt missgynnas av offentliga satsningar på fritidsverksamheter, och arenabyggena är ett tydligt exempel på att det fortfarande är så.

Hon anser även att projekten är riskabla rent ekonomiskt, och många ifrågasätter hur de över huvud taget ska kunna bära sina kostnader.

– Det satsas så oproportionerligt mycket resurser på det här, och det verkar så ogenomtänkt. Jag vet att man hoppas på att även kunna ha konserter och liknande på de nya arenorna, men i huvudsak kommer de ändå att vara fotbollsarenor. Och de flesta som spelar och tittar på fotboll är, än så länge, män, och detsamma gäller de som arbetar på idrottsarenor.

Kajsa Haraldson tillägger avslutningsvis att den här typen av strukturer, uppdelningen av samhällen och yrken i traditionellt ”manliga” respektive ”kvinnliga” fållor, inte är statiska utan föränderliga. Därför finns också hopp om förändring.

Feministiskt Perspektiv har försökt nå de ansvariga för arenabyggena utan resultat.