Så var det dags igen. Manligheten är i kris! Krisen brukar komma ungefär en gång vart tionde år. Kan vara skönt att få det överstökat redan tidigt på decenniet. För dem som glömt tidigare kriser kommer här en kort rekapitulation.

Det handlade om velourmännen på 1970-talet. Kanske var detta främst debattörerna och experternas kris. De undrade förfärat: Vad händer med barnen om pappa plötsligt visar omsorg? Och hur går det med attraktionen mellan könen om mannen har mjukisbyxor?

På 1980-talet var män förvirrade av jämställdheten och visste inte riktigt hur de skulle agera när kvinnor som sades ha tågat in på arbetsmarknaden inte släppt diskborsten och makten över diskbänken. Mannen befanns vara överflödig. Debatten om våld och övergrepp dominerade manskrisen på 1990-talet och män vågade inte krama sina barn eller jobba på dagis. Och som en underton återkommer ständigt den för män så kränkande frågan: Varför får bara de tuffa killarna ligga? (Fick faktiskt frågan själv i en debatt faktiskt för bara en månad sedan).

På 2000-talet byttes krisen ut mot rena angrepp och ett nytt manligt självförtroende spirar i efterdyningarna av Könskriget. Nu var män på hugget och gick till hårda och skoningslösa angrepp på vad som sades vara en feministisk konspiration. Men här återfinns också en stor grupp av manliga motröster som istället uttrycker sig antipatriarkalt och som drev och fortfarande driver en feministisk mansrörelse, som t.ex. Män för jämställdhet. Dessutom sjösattes flera bokprojekt av män som dissekerade manssamhället. Men sedan dess har stormen mojnat och då krisas det igen.

Manskris och kvinnokamp

Det kan vara intressant att jämföra mäns kris och kvinnors kamp. Män har som vi alla noterat kris i sin könskonstruktion, sin manlighet. Fast om man läser i SCB-statistik över hur det går rent samhälleligt för män respektive kvinnor så behåller män sitt föresprång; lönemässigt, pensionsmässigt, statusmässigt och på arbetsmarknaden rent generellt. På hemmaplan lyckas också män hålla sin insats på en jämn och låg nivå.

Den här uppenbart skeva fördelningen av samhällets goda genererar dock inte en kvinnlighetens kris. Nej det handlar ju om realpolitik och utgör grunden för politiskt feministiskt arbete.

Om kvinnor sedan rösträttsrörelsen formulerat sin samhälleliga underordning som en kvinnlighetens kris hade kvinnor inte tagit många steg framåt. Istället har kvinnor erövrat rösträtt, rätten till myndighet, rätten till sin kropp, rätten till arbete, rätten till särbeskattning, och så vidare genom hårt politisk arbete.

Det är i en mening inte könskonstruktionen det är fel på. Det är det politiska innehåll som tilldelas en människa utifrån dess kön som är problemet. Och kvinnor har inte accepterat att vara en andra klassens medborgare.

Ibland ställer sig olika skribenter frågan: Varför finns det inte någon mansrörelse? Frågan är felställd. Vad är det män rent politiskt ska samlas kring? Vad skulle vara den politiska frågan? På vilket område är gruppen män missgynnad i den utsträckning som kvinnor har varit och är? Nej men precis, manlighetens kris är inte en politisk kris. Det är det individuella projektet som gått i stå. Den enskilde mannen har inte den makt han tycker sig borde ha i relation till enskilda kvinnor eller den respekt han anser sig kunna kräva.

Kanske är det dags att skrota både kvinnligt och manligt. För kvinnor leder den antagna kvinnligheten till en andra rangens medborgarskap och för män till någon form av återkommande förvirring. Är lösningen att vi alla blir människor?