Heliga Johanna från slakthusen marscherar för att läxa upp de fattiga massorna och hon marscherar lika kavat för att tala köttfabrikanten till rätta. Lika malplacerad överallt är hon likväl den kontrastfigur som får Systemet att framträda

.

Johanna sjunger uppbyggliga sånger om Gud och pekar med sitt rättrådiga finger upp mot honom. Det går inte att ta fel på den käcka optimism som vi icke-troende associerar den frälsta och frälsningssugna med.

Johanna spelas piggögt av Sanna Ingermaa Nilsson och Fru Luckerniddle ger hunger och politisk övertygelse ett knivskarpt uttryck i Sanna Hultmans gestalt. Men karaktärerna interagerar knappt på scenen och snart förstår man att det inte är dessa människor som har de centrala rollerna i föreställningen.

I Bertolt Brechts pjäs Heliga Johanna från slakthusen är det maten och bristen på mat som spelar huvudrollen. För att pressa upp priserna på kött stoppar fabrikanten all produktion, låser ute arbetarna från sina arbetsplatser och låter obekymrat människor svälta.

Folkteaterns uppsättning gör maten än mer påträngande. För i det avskalade scenrummet är nästan allt reducerat till grå vardagliga, intetsägande ting. Allt utom Johannas frälsningsuniform och en strådsliten rödflammande fana som gör en snabb vända på scenen. Både uniform och fana framträder som tecken. Men det är maten som har huvudrollen.

Det är riktigt bröd som delas ut till publiken i början av pjäsen och som Johanna vid början av akt två, utkastad från sin kyrka och hungrande, ber att få tillbaka. Det är riktigt kött som två gånger plockas fram från källaren/avgrunden för att sedan stekas på en liten kokplatta som körs in på en vagn. Stekoset stiger mot taket.

Man kan undra över detta behov av att maten ska vara på riktigt. När publiken inte förväntas vara hungrig, inte ens i närheten av hungrande, då kanske man måste göra denna poäng så påtaglig som möjligt. Bröd och kött – det är detta det handlar om.

Allt annat är bara system, maktspel och ekonomistisk retorik utspottad av marknadens egna knatte, fnatte och tjatte (Cridle spelad av Pontus Lundin, Meyers spelad av Jonas Sjöqvist och Graham spelad av Shebly Niavarani). Allt det andra kan förändras, utmanas, omkullkastas. Men brödet och köttet kan inte reduceras och inte tänkas bort. Vi måste känna det för att inte Heliga Johanna från slakthusen ska mista sin udd.

Och för att ytterligare samla och fokusera publikens känslor används musik framförd på orgel och en fyrtiohövdad kör. Johannas käcka frälsningsmarscher och körens djupt deprimerande psalmversion av Internationalen lockar och drar i mig. Det är något musiken ska få mig att förstå: Hur naiv och duperad Johanna är, så meningslös hennes ansatser för att skapa rättvisa. Så ensam.

Men också: hur hopplöst arbetarnas numerära överläge är när de inte når kollektiv enhet. Lika ensamma de, fast ihoptryckta som boskap utanför de stängda fabrikerna.
Folkteaterns uppsättning är sammanbiten och verkar nästan misstänksam mot allt som sker på en scen som inte är påtagligt materiellt – som maten – eller påtagligt emotionellt – som sången.

Kan det vara så att Systemet är så kompakt och orubbligt att de enda luckorna som kan uppstå är där kroppen vägrar anpassa sig till det. Berättelsen stänger dörren till förändring och Brechts finstilta och underminerande ironi blir till kompakt cynism i uppsättningen.