Gränsen mellan Mexiko och USA, skrev chicanafeministen Gloria Anzaldúa 1987, är som ett öppet sår där tredje världen som mot ett rivjärn gnider sig mot första och blöder. I en tid vars självbild om rörlighet över gränser skaver allt värre mot taggtrådens och villkorandets logik, förblir hennes skrivande aktuellt. Men också i relation till moderskapets symbolik; dess patriarkala användningar såväl som dess radikala potential.

Anzaldúa, som dog en alltför tidig död 2004, kom från en spansktalande lantarbetarfamilj i Texas. Det var ett land som först erövrats av spanjorer, sedan av mexikanska nationalister, därefter av angloamerikanska bosättare. Under första hälften av 1800-talet övergick Tejas till angloamerikanska händer och blev Texas. Gränsen skar genom människors jord, liv och kroppar; de spansktalande blev främlingar i eget land. Idag har murar har rests, taggtråd rullats ut och patrullerande privatmiliser söker förhindra vad de kallar “den tysta invasionen” söderifrån.

Boken Borderlands/La Frontera uppehåller sig vid gränsen som vid ett infekterat sår. Taggtråden är inte bara det som delar landet, utan också det som skär igenom vissa kategorier människor. Anzaldúa gör anspråk på taggtråden som sitt hemland, ”en vag och obestämd plats skapad av de emotionella resterna från en onaturlig gränsdragning. [—]Los atravesados lever här: de skelögda, de perversa, de queera, de besvärliga, bastarderna, mulatterna, halvbloden, de halvdöda.” Udden är inte bara mot angloamerikanska anspråk på kulturell dominans i södra USA. Lika mycket handlar den om den mansdominerade chicanorörelse som växte fram på 1960-talet och som identifierade södra USA med Aztlán, nahuafolkens mytiska urhem. Genom att konstruera en historisk kontinuitet mellan sig själva och de nahuas spanjorerna en gång erövrat, gjorde spansktalande amerikaner anspråk på ursprunglig hemmahörighet i södra USA. Vi är, sade man till den angloamerikanska rasismen, detta lands legitima barn.

För chicanorörelsen blev jorden den goda modern, förknippad med traditionella familjeideal i motsats till den vita världens dollarlogik. Landet skulle återtas av sin rättmätige ägare, Aztlán/modern skyddas från den vite mannens våldtäkt. Så gjordes kvinnans kropp till del av det territorium som skulle återerövras. Den förtryckte mannens upprättelse ställde särskilda krav på chicanakvinnan; hon måste bevisa sin lojalitet genom att förkroppsliga jungfrumodern och förskjuta horan.

Horan och madonnan, dessa två centrala figurer i den patriarkala fantasin, har sina egna versioner i den miljö Anzaldúa rör sig. Madonnan är jungfrun av Guadalupe, den mörkhyade Maria som visade sig för bonden Juan Diego 1531, tilltalade honom på nahuatl och lovade sina erövrade barn lindring. Horan är La Llorona, ett spöke som klagar och gråter efter de barn hon själv dränkt. Det finns olika versioner av vad som motiverat hennes brott. I vissa hämnas hon på den man som övergett henne, i andra dräper hon barnen för att stilla deras hungriga gråt.

La Guadalupana och La Llorona är bägge kristna översättningar av äldre gudinnor som inte alltid varit tydligt åtskilda från varandra. På den plats där Jungfrun av Guadalupe visade sig för Juan Diego hade en gång den milda modergudinnan Tonantzin vördats. Hon hade en mörk spegelsyster i Cihuacoatl. För aztekerna representerade dessa två av moderskapets principer: en mild och närande, en mörk och tärande. Kort före Hernan Cortés ankomst till Mexiko hade Cihuacoatl setts vandra omkring i gråt och jämmer över sina förlorade barn. Hon återkom efter erövringen, men nu hade spanjorerna fördrivit de gamla gudarna och den mäktiga Cihuacoatl degraderades till spöke. Därmed kom hon, i La Llorona, att också glida samman med den legendomspunna La Malinche.

La Malinche var Cortés slavinna, älskarinna och tolk. Det sägs om henne att hon bar Cortés barn, men att han övergav henne för en vit spanjorska. I vrede över sveket dränkte La Malinche sina egna barn och omedelbart därpå sig själv. Ända sedan dess hemsöker hon Mexiko med sin jämmer. Malinchismo betecknar i Mexiko förräderi, att låta sig förföras av det främmande. Ett annat namn på La Malinche är La Chingada, ”den knullade”, ett uttryck som tillsammans med hijo de la chingada, ”den knullades unge”, analyserats av Octavio Paz. La Chingada är den med tvång öppnade modern. Ordet har alltid en doft av våldtäkt, men det minskar inte skammen. Och skammen spiller över på sönerna, på det mexikanska folket.

Drömmen om Aztlán lovar förlösning från skammen över att ha blivit erövrad. Men då måste den mor som skrevat för fienden förskjutas till förmån för jungfrun. Kontrollen över kvinnokroppen återupprättas. En ”illojal” kvinna riskerar att betraktas som en syster till La Malinche, förräderskan, horan.

Anzaldúa riktar skoningslös kritik mot hur kvinnokroppen reduceras till ett slagfält för kampen om manlig upprättelse. Genom att bryta upp gränserna mellan La Malinche och La Guadalupana, mellan horan och madonnan, söker hon en plats från vilken hon kan tala som kvinna, som brun, som lesbisk, som kropp. Men denna plats kan aldrig nås genom det eurocentriska projektet att befria den bruna kvinnan från den brune mannens förtryck. Istället söker hon sig tillbaka mot det som de vita kolonisatörerna en gång uppfattade som det yttersta beviset på de koloniserades barbari.

På Mexikos Nationalmuseum finns en berömd gudinnestaty av Coatlicue, vars namn betyder ”hon med ormkjolen”. I Coatlicue har Tonantzin och Cihuacoatl, La Llorona och La Guadalupana, en gemensam anmoder. När statyn först grävdes fram i slutet av 1700-talet, började människor bära fram blommor och tända ljus för den ohyggliga avgudabilden. Raskt gömdes hon åter undan och förblev nergrävd i många år därefter. För spanjorerna var Coatlicue själva bilden av barbariet. Hennes huvud består av två ormar, hennes hals pryds av mänskliga hjärtan, händer och skallar. Brösten är slappa av allt ammande. Fötterna utrustade med starka klor för grävandet av gravar. Hos Coatlicue är livmodern och graven vägg i vägg.

Anzaldúa ser Coatlicue som en både skapande och förgörande kraft, vilken den patriarkala makten ständigt kämpat för att kontrollera. Kraven på lojalitet som ställs på kvinnors kroppar förkastar hon: ”Inte jag som sålt ut mitt folk, men mitt folk som sålt ut mig.” Samtidigt är hon akut medveten om bruna kvinnors position som gisslan också hos den vita chauvinism som hävdar sig vilja befria dem.

I ett anförande på konferensen Kommunismens idé 2009 talade Susan Buck-Morss om behovet att öppna ett teoretiskt fält där afganska kvinnor kan demonstrera mot det slags islamism som fjättrar dem, utan att deras protest sugs upp i den styrande västerländska hegemonin. Utifrån chicanakvinnors situation i USA var det just ett sådant fält Anzaldúa kämpade med. Hennes kritik drabbade inte bara patriarkatet, utan också de vita feminister som var blinda för den bruna kvinnans erfarenhet av dubbelt förtryck. Idag har befrielsen av den muslimska kvinnan blivit en central figur i legitimerandet av västerländsk dominans. Allt fler europeiska länder reglerar kvinnors klädsel i namn av att frigöra dem, och även i Sverige har täckandet och avtäckandet av kvinnor blivit en politisk stridsfråga. Tradition, får vi veta, står mot sekulär modernitet. I bilden av den andres barbari rättfärdiggörs den vita dominansen.

Buck-Morss pekar på svårigheterna att kritisera den västerländska moderniteten från en plats denna inte erkänt. Ohjälpligt blir man utdefinierad som traditionell och bakåtsträvande. Samtidigt visar hon också på hur sådan kritik länge bedrivits från västerlandets yttre och inre gränsområden, men att det handlar om texter som sällan läses av västerländska intellektuella. Denna kritik från gränsen vänder inte den västerländska moderniteten ryggen, men låter, liksom hos Anzaldúa, inte heller denna modernitet fortsätta att diktera villkoren för samtalet. Istället för i en liberal föreställning om individens emancipation, är det vid Coatlicues barm Anzaldúa finner en grund för motstånd.