Jag kan inte säga exakt när det hände, men plötsligt började alla i min bekantskapskrets att virka mormorsrutor. Det första mejlet med inbjudan till syjunta var skämtsamt och lite ursäktande.

Sedan började min kille baka toscakaka. Och nu är det ingen som tycker att det är det minsta konstigt att brodera bonader och äta syltkakor medan långkoket står på spisen. Tvärtom.

För allt det där, som att stoppa korv och baka surdegsbröd, sådant som tanter alltid har ägnat sig åt, har blivit hur trendigt som helst.

– Det har bara bytt namn. Förut hette det långkok, nu heter det slow food. Hemlagat kallas närproducerat, muffins för cupcakes och bättre begagnat för vintage. När unga killar och tjejer i innerstan började hålla på med det blev det plötsligt coolt. Jag tycker att det är dags att kalla det för vad det är och ge tanten den cred hon förtjänar. Ära den som äras bör, säger Elin Ek.

I hennes nya bok Supertanten blandas mormors gamla recept och husmorsknep med politiska upprop till den äldre kvinnans försvar. För i en tid som präglas av miljöförstöring och utbrändhet, framstår tantens sätt att leva som det enda vettiga alternativet.

– Hon sitter på nyckeln till en bättre värld. Vi måste tänka på miljön och vad vi gör med våra resurser. 30 procent av all mat i Sverige slängs. Så hade mormor och farmor aldrig gjort, de tog vara på maten. Tanten lagar och lappar i stället för att köpa nytt. Och istället för att köpa dyra och onödiga prylar i present, ger hon bort något som hon har bakat eller virkat själv. Jag tror att allt fler inser att vi måste ta hand om vår omvärld, och det är en av anledningarna till att tanten är så het just nu, säger Elin Ek.

Hon påpekar att hennes hyllning av tanten absolut inte har något att göra med hemmafruromantiken. Supertanten handlar inte om Mad Men-snygga kvinnor i perfekta klänningar, stylade cupcakes eller hur man skaver nymålade möbler till shabby chic.

– Mitt budskap är att ytan är ointressant, det är innehållet som är viktigt. Jag äter hellre en ful men god kaka än en fin men torr. Jag plockar bär för att sylten blir godare och billigare. Inte för att jag vill ha en hylla med fina burkar att visa upp. Hemmafrutrenden ställer en massa krav på kvinnor att vara perfekta, och det är inte vad det här handlar om, säger Elin Ek.

För henne är tanten snarare en feministisk förebild.

– Tanten är någon som tar plats och har civilkurage. Hon säger ifrån när någon lägger fötterna på sätet på tunnelbanan. Hon vågar klaga och vara besvärlig och behöver inte vara behagfull. För mig är hon ett subjekt, en kvinna som inte längre förpassats till att bli ett objekt.

En del kanske invänder att tanten är en grå och ganska osynlig person, men då svarar Elin att det beror inte på tanten, utan på samhället som förminskar henne. För samtidigt som tanten är alla trendkänsliga 30-åringars stilikon, står de verkliga tanterna deprimerande långt ner på samhällets maktstege. Och kvinnor som åldersmässigt närmar sig någon slags tantstadium, skulle hellre dö än kallas tanter.

– 40-talisterna är den första generationen som gjorde uppror mot sina föräldrar i tonåren och det gör de fortfarande. De vill vara evigt unga, klär sig som tonåringar, internetdejtar, åker jorden runt och förknippar inte tanten med samma positiva egenskaper som vi gör, säger Elin Ek och fortsätter:

– Om man generaliserar så har den äldre kvinnan dessutom varit en asexuell låginkomsttagare utan ekonomiskt och politiskt inflytande. Kvinnor som grupp har lägre status än män och att vara en äldre kvinna har ännu mer lågstatus. Vem vill tillhöra en sådan grupp?

Då är det annorlunda i Sydeuropa, menar Elin Ek.

– Tänk bara på alla italienska matriarker som styr släkten med järnhand och utgör själva navet i familjen. Det finns en massa sådana kvinnor i Sverige också, kvinnor som levt igenom krig och elände, och ändå uppfostrat en massa barn och sett till att alla har det bra, utan att ha fått cred för det. För mig var det en feministisk handling att göra den här boken, att faktiskt stå upp för de här kvinnorna.