Bristen på lagstiftning kring hushållsanställdas arbetsvillkor har lämnat fritt spelrum för exploatering. I internationella konventioner om arbetstagares rättigheter har undantag gjorts just för denna grupp, som FN:s arbetsorganisation ILO uppskattar omfatta 50–100 miljoner, varav 80 procent kvinnor. Att de flesta saknar arbetskontrakt och arbetar isolerat från andra gör det svårt att kartlägga branschens verkliga omfattning. Fram till i somras hade de flesta hushållsarbetande inte ens ställning som arbetstagare.

Det har bäddat för en oreglerad marknad där många inte får någon kontant lön alls, förväntas stå till arbetsgivarens förfogande 24 timmar om dygnet och varken har semester, vilotid eller privatliv. Andelen migrant- och barnarbetare är högre än i någon annan bransch och både kvinnor och flickor utsätts i hög grad för sexuella trakasserier och människohandel, berättar Barbro Budin, jämställdhetsansvarig på den fackliga internationalen IUL, som bland andra organiserar jordbruks-, livsmedels- och restaurangarbetare.

– Fattiga länder löser arbetslösheten i sitt eget land genom att exportera kvinnlig arbetskraft till andra, rikare länder. Dessa kvinnor tvingas överge sina egna barn för att ta hand om andras barn och får inte ledighet för att träffa sina familjer. Alla dessa brister i arbetslagstiftning och skydd har gjort att många hushållsanställda är fullkomligt livegna, säger hon.

Ny ILO-konvention

2006 hölls den första interregionala konferensen för hushållsanställda, som sedan länge har organiserat sig i lokala fackliga organisationer i Latinamerika och Asien.

– De sa att de var trötta på att andra alltid talade för deras räkning, att de ville göra sin egen röst hörd. För det andra ville de ha en ILO-konvention. Vi sa att det kommer ta minst 10 år för ILO är väldigt byråkratiskt, men att vi naturligtvis kommer att stödja det kravet, berättar Barbro Budin.

Där och då togs initiativet till ett internationellt nätverk för hushållsanställda och de förberedde sig på en lång kamp. Men redan två år senare lyckades arbetstagargruppen i ILO få upp frågan på dagordningen till 2010–2011 och i juni antogs konventionen som ger hushållsanställda rätt till ett anställningskontrakt, lön och reglerade arbetstider. Nu återstår ett enormt arbete för att sprida kunskap om dessa rättigheter och se till att de inte bara blir ett papper att vifta med utan omvandlas till nationell lagstiftning som går att tillämpa.

– Vi har i den fackliga rörelsen haft ett jättejobb att övertyga våra egna kamrater om att hushållsanställda är arbetstagare, för många av fackets företrädare är manliga och själva arbetsgivare till hushållsanställda. Nu när de erkänts som en viktig arbetstagargrupp behöver vi mycket mera stöd från det traditionella facket, grundutbildning, juridisk rådgivning och rättshjälp, skydd för den som utsätts för våld, med lönestatistik, säger Barbro Budin.

Hon tycker att det är viktigt med statistik överhuvudtaget, inte minst i Sverige där många hävdar att det inte finns några hushållsanställda.

Motstridiga regleringar

Även om den nya ILO-konventionen är historisk, är Andrea Spehar, doktor i statsvetenskap vid Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet, skeptisk till hur stor effekt den kan få. Inte minst med tanke på den höga andelen svarta jobb inom sektorn och motstridiga regleringar. I Sverige finns exempelvis redan en lagstiftning som reglerar hushållsnära tjänster, men inga tillsynsmekanismer. Att reglera en svart sektor är också problematiskt. I Tyskland infördes en lag som liknar den svenska redan på 70-talet, men svartarbetet fortsatte i nästan samma utsträckning.

I länder som Belgien, Tyskland och Storbritannien har andelen gästarbetande kvinnor länge varit hög. Och i liberala välfärdssystem som Storbritannien och USA hade andelen förvärvsarbetande kvinnor varit betydligt lägre utan migrerande kvinnor, enligt Andrea Spehar.

– Det är precis det som sker i Europa i dag också. Jag skulle till och med vilja prata om en ny könsordning här i Europa, där just de migrerande kvinnorna fyller funktionen att åstadkomma den jämställdhet som EU pratar om att vi ska ha. Det som är väldigt paradoxalt i det hela är att migrerande kvinnor är helt bortglömda i olika jämställdhetsprogram och policydiskussioner, och det är ett jättestort antal – hundratusentals. Vad vi ser i dag är en situation där fler kvinnor än män migrerar till Europa och de migrerar framförallt för att arbeta inom hushållsnära tjänster därför att det finns en väldigt stor efterfrågan på deras arbete, säger hon.

Andrea Spehar anser att det är hög tid att föra en offentlig debatt om hushållsarbetets pris. Arbete inom privata hushåll i Europa är väldigt dåligt betalt, ett problem som följt med från den gamla könsordningen.

– Det obetalda arbetet i hemmen har varit en viktig fråga för den feministiska rörelsen, vem ska utföra det under vilka villkor. När välfärdsstaten börjat utvecklas, inte minst här i Norden, och även andra delar av Västeuropa har frågan om det obetalda arbetet nästan betraktats som löst. Nu har vi barnomsorg vi kan köpa privat omsorg, just priset för det här arbetet har inte ifrågasatts under de senaste två decennierna. Kvinnorörelserna i Europa har inte haft de här frågorna på sin agenda, utan det har framför allt varit fackföreningsrörelsen, FN, ILO och liknande.

Migranter betraktas som varor

Andelen irreguljära migranter ökar i hela världen och dessa omfattas inte av nationella regleringar. För att förbättra villkoren behövs därför ett samlat grepp.

– Jag tycker det här med mänskliga rättigheter och arbetstagares rättigheter används alldeles för mycket på en retorisk nivå. Vi har ramarna på internationell nivå, men på nationell nivå tänker politikerna mycket mer utifrån vinstintresset med migration.

För att undvika att ge människor permanenta uppehållstillstånd eftersträvar alla EU-länder så kallad cirkulär migration. Syftet uppnås genom särskilda regleringar, som att migranter inte får lämna landet under en viss period, inte besöka släktingar, att barnen inte får lämna landet de kom ifrån, eller att löner inte betalas ut förrän ett år efter att migranten flyttat.

– Barns rättigheter är något som aldrig väckts när det gäller cirkulär migration. De flesta kvinnor har faktiskt barn som de lämnar och det finns mycket forskning kring detta. De kanske får träffa barnet en gång per år, eller inte ens det, och det bryter både mot barnkonventionen och andra konventioner, säger Andrea Spehar.

Hennes huvudsakliga kritik mot EU-länder och EU är att detta marknadsorienterade förhållningssätt gentemot migranter varken tar hänsyn till deras mänskliga rättigheter eller hur de ska kunna leva ett gott liv.

– Migranterna betraktas som varor som kan köpas, förbrukas och slängas. Inte som människor som har sina ideal och drömmar och komplexa liv. Tills vi får en debatt som tar upp de här aspekterna på nationell nivå, har jag väldigt svårt att se hur en sådan konvention kan få fäste.