Min mamma hittade en gammal barnstol i ett förråd. Hon frågade mig om hon skulle spara den. Jag sa att det fick hon fråga min syster om, och hon blev lite irriterad och frågade om jag inte tänker skaffa barn. Jag har inte helt bestämt mig än, men känner jag mig inte lockad av moderskapet.

Aase Berg skriver i essän Barnfobi – en fallstudie om unga, självständiga och intellektuella kvinnor som är rädda för att skaffa barn. Jag kände mig träffad när jag läste Bergs text, nästan som hon hade pekat på mig och sagt att jag är en kliché. Som om hon säger att en gång var hon precis som jag men sedan blev hon gravid och då kom hon på bättre tankar.

Hon förstod något som jag aldrig kommer att förstå om jag inte själv kastar min barnfobi åt sidan och blir mamma. Jag har aldrig varit så bra på att handskas med barn. De har en tendens att tycka att jag är tråkig, och från de veckor då jag sommarjobbade på en förskola vet jag att det är en ömsesidig känsla. Trots det var jag fram tills för något år sedan övertygad om att jag skulle skaffa barn, tills jag kom på att man inte måste.

Föräldraskapet är inte ett obligatoriskt steg i varje människas liv, och som ung kvinna är jag inte tvungen att föreställa mig en framtid där jag är någons mamma. Det var en lättnad att inse att moderskapet var något att välja eller välja bort. Jag hade oroat mig för att få barn, på flera olika sätt. För hur jag skulle kunna ge ett barn en uppfostran så fri som möjligt från inskränkande könsroller, för hur man skyddar sitt barn mot vår kulturs konsumtionshysteri, för hur man i en familj upprätthåller jämställdhet och för hur jag själv skulle klara graviditet och moderskap.

Det finns fortfarande en stark förväntan att man ska vilja ha barn. Att skaffa familj är lite av ett icke-val, och istället framstår det som ett val att avstå från barn. Mina egna föräldrar förväntar sig att bli morföräldrar. Kärleken till ens eget barn betraktas som den starkaste kärleken man kan uppleva, och det är många som undrar varför man vill välja bort den upplevelsen. Som förälder anses man bli en mer fullkomlig människa.

Min generation, de sena åttiotalisterna och tidiga nittiotalisterna, kallas i media Generation Ordning. Vad denna generation sägs vilja ha är ett ordentligt jobb, en villa, ett tryggt äktenskap och självklart barn. Två barn eller kanske tre. Det är som vi är tillbaka i femtiotalet. Jag känner mig inte hemma där, med normen om att söka tryggheten i familjelivet.

I frågan om att välja eller välja bort barn sker ett tydligt möte mellan det politiska och det personliga. Delvis kan jag se min önskan att inte skaffa barn som ett politiskt ställningstagande. När jag betraktar mitt liv som en politisk handling är det uppenbart att jag inte ska skaffa barn. Jorden är redan överbefolkad och i det överflödssamhälle vi lever i kommer varje ny människa att tära på de knappa resurser som finns.

Som kvinna kan jag vara ganska säker på att jag kommer att få störst ansvar för de barn jag skaffar, större ansvar än den man jag skaffar barn med, men genom en politisk handling kan jag välja att ägna mitt liv åt något annat istället. Och genom att inte skaffa barn bidrar jag inte till att upprätthålla diverse myter om familj och moderskap. Samtidigt kan jag välja att inte se mitt liv som politik. Det är en fråga om hur mycket man vill låta det politiska styra ens val, och vilka områden i det privata som ska tolkas politiskt.

Moderskapet skulle kunna vara något som rör känslor och saknar politisk laddning. Men jag tror inte att vi är där ännu. Jag tror inte att föräldraskapet är något som enbart är privat och jag tror att fler måste välja bort barn av politiska skäl för att föräldraskapet ska avpolitiseras. Först när moderskapet inte ses som nästintill en kvinnas plikt kommer man kunna välja att skaffa barn enbart på privata grunder.

En annan sak som blir tydligt i frågan om moderskapet är hur nära det politiska kan komma den egna kroppen. När jag tänker på möjligheten att skaffa barn finns det ingen tydlig gräns mellan mina politiska tankar och mina känslor av olust inför tanken på graviditet och moderskap. Olusten är vag men handlar om att man i en graviditet utsätter kroppen för påfrestningar. Det är en oro för smärta, för att förändras och för att förlora kontrollen över min kropp. Och även om det politiska och det känslomässiga till viss del kan separeras kan finns det ändå en kärna där de möts: min politiska övertygelse om att jag bör agera efter mina olustkänslor, som i förlängningen är övertygelsen om att jag har rätt att besluta om min egen kropp. Det spelar ingen roll hur mycket mina föräldrar vill ha barnbarn eller hur mycket samhället behöver ständig befolkningstillväxt. Bestämmaderätten om vad som händer i min kropp kommer alltid att tillhöra mig.