Mordet på den fyraårige pojken i Ljungby är en tragedi av stora mått. Ett ingripande från socialtjänsten hade kanske kunnat stoppat det. Bristen på samhällsingripande när det verkligen behövs och när en familj ber om hjälp visar hur illa ställt det är med socialtjänsten. Det handlar inte bara om enskilda socialsekreterares och politikers bristande förmåga att vara lyhörda. Till största delen handlar det om bristen på helhetssyn och gemensamma riktlinjer för i vilka fall landets socialtjänst skall ingripa eller inte.

I media föredrar man att fokusera på mordet. Detta trots att det är andra gången på kort tid som barn blir mördade. Det ena fallet gäller en mamma i Sigtuna som i desperation och rädsla tog livet av sina barn, det andra en mamma i Ljungby som inte fick hjälp och vars barn mördades.

Stukad tillit

Alla utsatta kvinnor mördar inte sina barn och får heller inte sina barn mördade, men utsatta kvinnor har det gemensamt att de inte kan förlita sig på socialtjänstens förmåga att bidra med lösning på deras situation. Mamman i Ljungby hade redan 2010 bett om hjälp för att klara vardagen, men hänvisades till ett socialt nätverk som visade sig inte finnas. Framför allt saknades nätverk för barnen.

Både socialnämnden i Uddevalla och förvaltningsrätten i Göteborg avslog mammans begäran om hjälp. De två instanserna ansåg inte att mamman hade hälsoproblem och menade att hon hade stöd i ett personligt nätverk. Men problemet var inte i första hand hennes hälsa. Mamman hade genom sin anmälan klargjort att hon ensam inte kunde tillgodose sina egna barns mest basala behov. Vem skall då ta tillvarata barnens grundläggande rättigheter?

Barnets bästa?

Jag tar inte upp vem som mördade 4-åringen, det är lika tragiskt hur det än hände, utan vill fokusera på att utbildning och riktlinjer inom svensk socialtjänst. De är så oklara att man inte ens kan ha ett barnperspektiv när det gäller biståndsärenden. För några år sedan gjordes en kartläggning när det gäller barn till missbrukande föräldrar. Då framkom att om familjen enbart sökte ”försörjningsstöd/socialbidrag” så kartlades, i många fall, inte barnens hemförhållanden.

Så här står det i en av de inledande paragraferna i Socialtjänstlagens första kapitel om socialtjänstens mål:

2 § När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.

Bestämmelsen är tänkt att svara mot artikel 3 i FN:s barnkonvention. Barnets bästa ska alltid skall beaktas vid myndigheternas beslutsfattande, när besluten rör barn. I SoL 5:1 a framgår att socialnämnden har skyldighet att, i frågor som rör barn som far illa eller riskerar att fara illa, samverka med andra samhällsorgan och organisationer. Även om föräldern söker bistånd för egna behov så har alltså socialnämnden en skyldighet att på eget initiativ se till att barnen får det stöd de behöver. Socialtjänsten skall enligt äldre- och barnminister Maria Larsson, lyssna och ta till vara alla barns åsikter i kontakt med Socialtjänsten.

Reproducerad vanvård

Upprättelseceremonin den 21 november i Stockholm Stadshus, innebär att gruppen vanvårdade av svensk social- och barnavård får en offentlig ursäkt. Det är stort – oerhört stort – då ingen utsatt grupp i Sverige någonsin fått en ursäkt och, förutom det här, troligen inte får det i framtiden. Men ursäkten blir så oändligt lite värd om samhället fortsätter på samma spår som tidigare – att skapa nya vanvårdsgrupper. Vanvården i dag ser inte ut som på min tid, den är mer sofistikerad och inlindad. Socialtjänsten medverkar till vanvård genom bristfälliga motiv för omhändertaganden och även brist på ingripanden där dessa skulle behövas.

En stor del av vanvården sker gentemot de ensamstående mammor som, av rädsla för att förlora sina barn, inte uppsöker hjälp. En del ur gruppen ensamstående mammor har ett förflutet som omhändertagna eller en mamma, alternativt pappa, som också varit det. Bristande tillit till Socialtjänsten kan ge ödesdigra konsekvenser och i yttersta skrämmande fall leda till att barn dör.