Tonåringar. Magiska krafter. Rädda världen. Känns det som om du har läst det förr? Kraften i Cirkeln, den första delen av tre, ligger inte i att den är genreförnyande. Däremot är detta en bok som tar alla beprövade grepp och gör dem till sina egna.

Boken har flera huvudpersoner som handlingen växlar mellan. De har alla magiska krafter, men först och främst är de väl sammansatta karaktärer som känns som riktiga människor.

Visserligen kommer de ur olika sociala grupper och de har olika status på skolan – det finns karaktäristika som lätt går att sortera in under olika kategorier – Nörden, Den Populära – men författarna navigerar skickligt runt stereotypträsket och ger sina protagonister djup.

Den mest rationella får vara irrationell, den utdömda klok, den elaka rädd och den snygga får ha problem med sitt utseende. Boken är en hälsosam injektion mot ”Duktig Flicka”-syndrom och dåliga självkänslor samtidigt som den är realistisk i sina porträtteringar.

Om man utsätter Cirkeln för Bechdel-testet, som normalt sett används till film, så klarar den det med bravur. För att få godkänt ska berättelsen 1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga karaktärer 2. som pratar med varandra 3. om något annat än en man.

Visst är kärleken viktig i karaktärernas liv, men den får hålla till i periferin. Vänskapen och relationerna inom gruppen är det absolut primära.

Väldigt lite är förutsägbart i den här boken om man bortser från ramarna som hör till genren. Den är också befriande mättad. Mycket hinner tänkas, sägas och göras på ganska få sidor utan att det känns krystat.

Boken har redan sålts till många länder och bearbetningen för att göra film av berättelsen pågår. Det ska bli spännande att se hur filmmakarna lyckas med att få in denna bastanta bok i filmformatet.

Men med tanke på att Bergenmark Elfgren är manusförfattare och själv leder manusarbetet så lovar det gott inför framtiden.