”Sveriges första kille som spelar uttalat feministisk musik.” Via denna programförklaring lanserar sig malmöiten Andreas London, som lite blygsamt förklarar att det inte är han själv som står för formuleringen. Men, han tycker ändå att det han gör är unikt.

– Även om det finns de som har ett liknande tema, så är det ofta ganska abstrakt. Jag vill nå ut till fler än bara genusstuderande.

Andreas Hasselgren, som han egentligen heter, har en gedigen musikalisk bakgrund, i första hand som trummis. Efter musikhögskolan i Göteborg spelade han trummor i ett jazzband men tröttnade så småningom, och för ungefär två år sedan började han spela gitarr och skriva låtar.

Det är det materialet som nu utgör hans självbetitlade debutskiva, under artistnamnet som är taget efter författaren Jack London.

Sångmässigt går tankarna direkt till Håkan Hellström, som Andreas London medger att han lyssnat mycket på, liksom Jakob Hellman, Annika Norlins Säkert! och Maud Lindströms texter. Men hans främsta influenser går längre tillbaka och utanför Sverige.

– Jag blev väldigt inspirerad av den här filmen om Bob Dylan, Don´t look back, som jag såg för ett par år sen, och Dylans sätt att skriva musik. Då bodde jag i LA och en kväll såg jag av en slump Nellie McKay som är en lite politisk, feministisk singer/songwriter. Jag hade aldrig hört något sådant förut, den feministiska musik jag kände till var väl Röda Bönor som spelades hemma hos morsan. McKay var en stark upplevelse, det gav mig lite riktning och det var efter det jag började skriva låtar.

Andreas London har till och med gjort en cover av en av McKays låtar, Mother of Pearl, på svenska Feminister. Skivans övriga spår heter saker som Slitz, Skuld, Men det är faktiskt synd om män också och Ickeproblemı; texterna är okonstlade och deras budskap går inte att ta miste på.

Hur uppstod ditt feministiska engagemang?

– Kanske att jag hade det hemifrån, min mamma var med i Grupp 8. Jag tänkte inte mer på det då men så började jag lyssna på Nirvana när jag var 15, och Kurt Cobain sa att han var feminist, så då var jag det också förstås. Men även att jag hade nån instinktiv känsla i skolan, att det kändes fel hur det var det här med tjejer och killar. Sen var det väl när Fittstim kom att jag upptäckte tredjevågenfeminismen, min flickvän då pluggade genus/kvinnovetenskap, och kom hem med massa böcker, så då fick jag mer teoretisk insikt, mycket föll på plats. Senare läste jag själv genusvetenskap och det har påverkat mig mycket.

Hur resonerar du kring texterna?

– Det är grejer jag har tänkt på, åsikter som jag velat uttrycka. De här låtarna snurrade i huvudet och jag kände att jag var tvungen att få det ur mig. Det är väldigt skönt nu när jag har släppt skivan för jag har inte berättat för någon, jag visste inte om det var bra, om jag skulle våga, det är ju det första jag gör själv i musikväg. Folk i min närhet känner till mina åsikter, men det är rätt sällan man diskuterar det med andra, det känns bra att positionera sig.

Tror du man kan åstadkomma förändring genom musik?

– Absolut, att skapa debatt vore jättebra, det är perfekt för mig i det här formatet i och med att jag kan musik sedan tidigare, jag tror verkligen på det. Jag hoppas att jag kommer spelas på radio, musiken är ju ganska lättillgänglig, men jag vet inte, texterna kanske är för provocerande. Men jag fick en skitbra recension i DN, recensenten hade fattat precis vad jag ville, då känns det väldigt bra, det är ju en tidning som når ut. Så jag hoppas på att jag också kan nå ut.

Hur mycket kan man variera det här temat?

– Det återstår att se, det funkar ju att göra som en temaplatta, men jag vet inte hur många låtar man kan skriva om feminism. Jag har ju skrivit om kärlek och så innan, men jag tänker att det sista världen behöver är en kille till som skriver om sitt krossade vita heterosexuella hjärta.