Dagens trender med äkta råvaror, surdeg och genuin mat jämte muffinsbakande 50-talsnostalgiker skulle kunna tolkas som en kollektiv längtan efter folkhemmets förlorade trygghet. Men om bannlysandet av tillsatser och färdiglagat strävar mot något slags naturlighet så fyllde verklighetens hemmafru sina skåp med både Nelsons gelépulver och konserver.
I efterkrigstidens välfärdsprojekt skulle hemarbetet göras lättare. För den skull gjordes det inte avkall på dess vikt, tvärtom, det blev en hel vetenskap. På Nordiska muséet visas till och med 29 maj en mindre fotoutställning som dokumenterar en del av det omfattande standardiseringsarbete som Hemmens Forskningsinstitut, HFI (idag Konsumentverket), började utföra på 30-talet.
Utifrån empiriska undersökningar av föreliggande förhållanden skulle arbetsytor och redskap optimeras, både v ad gällde effektivitet och ergonomi. Bilderna på Nordiska visar kvinnor i vita rockar som med allvarliga miner stryker, mäter och manglar. Vilken höjd på diskbänken är lämpligast? Vad och hur mycket bör rymmas i en garderob?
Olika kvinnoorganisationer och husmodersföreningar engagerade sig i frågan, fokuseringen på hemmets utformning blev ett erkännande av det arbete som nästan uteslutande utfördes av kvinnor. Bakgrunden till dessa kartläggningar var bostadsbristen som i urbaniseringens spår nått kritiska nivåer.
När man byggde nytt var det efter moderna ideal; den borgerliga våningen med rum i fil, matsal, serveringsgång och allehanda utrymmen för tjänstefolk var på utgående – liksom tjänstefolket själva. Och arbetarnas enrummare, där hela familjer trängdes tillsammans med någon inneboende var ett problem som skulle förpassas till historien. De nya lägenheterna hade framför allt ett rymligt kök, för att inte tala om WC, rinnande vatten och centralvärme. Med HFI och de arkitekter med flera som var knutna till bostadsundersökningarna höjdes levnadsstandarden rejält.
Hemmafruns status var knappast knuten till hur invecklad hennes matlagning var, utan snarare till anskaffandet av de moderna bekvämligheter som gjorde hennes tillvaro lättare i det avseendet. Även livsmedlen följde med sin tid och effektiviserades, och resultatet blev början på den matkultur som nu bespottas. Frågan är bara vem som ska tillbaka till spisen?
