Diskrimineringsombudsmannen, DO, har ett mycket viktigt uppdrag: att främja likabehandling och bekämpa diskriminering i samhället. Det är ett angeläget arbete – som har övertygade ideologiska motståndare. Som Eva Nikell konstaterar är det inte alla som uppskattar den som försvarar gravida kvinnors rätt på arbetsmarknaden, muslimers rättigheter att ha ett jobb eller transpersoners rätt att vara sig själva. Dessa motståndare till myndighetens arbete kommer att använda avslöjandet av brister i verksamheten som ett argument mot myndighetens själva existens.

Men ur det följer faktiskt inte att alla som uppmärksammar brister i verksamheten är dess motståndare. Eller menar Eva Nikell att även tidigare JämO Lena Svenaeus, när hon nyligen kritiserade DO för att bryta mot lagen genom att inte utöva tillsyn mot arbetsgivarna, deltar i den av Eva Nikell avslöjade kampanjen för att göra Katri Linna till ”rikshäxa”?

För en facklig nyhetstidning som ST Press är det de anställdas situation på arbetsplatsen DO som står i centrum. Vårt publicistiska uppdrag är att skildra anställdas arbetsmiljö och granska arbetsgivarna. När så många medarbetare berättar om långvariga och allvarliga missförhållanden och riktar hård kritik mot ledningen vore det publicistiskt tjänstefel att inte uppmärksamma detta. Många statliga myndigheter har stor arbetsbelastning och en historia av besvärliga omorganisationer, men sällan framträder en så entydig bild av en arbetsplats som präglas av svåra ledningsproblem och hårda motsättningar.

På detta reagerar Eva Nikell – som är ordförande för Fackförbundet STs avdelning på DO – genom att misstänkliggöra både sina kollegers berättelser och syftet med publiceringen.
Hon förklarar ST Press rapportering med påståendet att Katri Linna skulle vara ”rikshäxa”. Jag kan inte förstå det som annat än en anklagelse mot vår redaktion med innebörden att vi saknar journalistisk heder och publicerar överdrivna anklagelser med det dolda syftet att bekämpa arbetet mot diskriminering.

Eva Nikell borde kanske i stället reflektera över vad kollegerna faktiskt säger i ST Press artikel.

När en anställd säger ”Vi har en väldigt, väldigt dålig psykosocial arbetsmiljö och det är helt och hållet ett ledningsproblem”, är det en larmsignal som måste tas på allvar. Samma sak när en annan medarbetare kallar läget ”fullständigt kaotiskt” och beskriver arbetsplatsen ”som en stor dysfunktionell familj, som försöker vara en allmänt lynnig ledargestalt till lags”. Eller när en tredje säger sig må ”fullkomligt illa” och inte känner någon som trivs. Eller när en fjärde säger att myndigheten ”är i totalt förfall” och att högsta chefen ”pratar skit om personalen inför hela ledningsgruppen”. Likaså när en tidigare anställd som ”mådde dåligt varje dag” vill avråda alla från att söka jobb på myndigheten.
Att dessa kritiska medarbetare väljer att använda meddelarskyddet och framträda anonymt är i sig ännu ett tecken på att arbetsplatsen har stora problem.

Det finns naturligtvis nyansskillnader i hur läget beskrivs, och alla upplever sig inte i samma utsträckning som personligt drabbade. Men även de intervjuade som inte citeras i ST Press artikel vittnar i princip samstämmigt om dålig stämning och brister i ledarskapet.

Som facklig företrädare borde Eva Nikell ta dessa verklighetsbilder på största allvar. Att de dessutom, som hon själv konstaterar, ”i princip säger samma sak som de anonyma uttalandena i tidningen Chef i augusti 2009” borde göra detta än mer angeläget. I stället väljer Eva Nikell att förringa dem. Om hon påstår att ST Press publicering, som bygger på hennes arbetskamraters vittnesbörd, är en del i en kampanj mot Katri Linna så är det i praktiken sina kolleger hon anklagar.

En av dessa kolleger säger att det ”känns som 1500-talets ledarskap eller i diktaturländer, där människor blir rädda för varandra”. Trots att detta omdöme kommer från en person som varje dag går till sitt arbete på myndigheten, ställer hon det obekymrat bredvid politiska attacker mot sin tidigare arbetsgivare JämO som ”galen” och ”absurd”.

Eva Nikell nämner inte heller att den bild som de anställda på DO ger också väl stämmer överens med resultatet av en färsk arbetsmiljöundersökning på myndigheten, som visar på betydligt sämre siffror än vad som är vanligt på statliga arbetsplatser. Var fjärde svarar att de ofta känner sig ledsna eller nedstämda på grund av jobbet. Mindre än en av tio säger att de aldrig känner det så. Svaren visar också att medarbetarna känner bristande stöd från ledningen och bara elva procent av de anställda uppger att de känner sig delaktiga i helheten.

”Att alla medarbetare på DO är trötta på ärendehögarna och att många av oss ofta blir arga eller frustrerade över svårigheten att prioritera eller få fram tydliga beslut, att chefer ibland gör fel eller att DO som organisation kämpar med att få bukt med många vardagsproblem är en del av verkligheten. Frågan vi måste ställa oss är hur mycket det egentligen har att göra med det mediedrev som just nu växer fram”, skriver Eva Nikell.

Hennes kolleger väljer andra och betydligt hårdare ord än ”vardagsproblem” för att beskriva sin arbetssituation. Deras berättelse om en myndighet i kris, där anställda far illa, är hela orsaken till att ST Press publicerar den artikel som Eva Nikell upprörs över.
Att arbetsplatsens fackordförande ställer frågan vem som tjänar på att de offentligt för fram sin kritik måste tolkas som en maning till arbetskamraterna att tiga av lojalitet med verksamhetens mål. Att hon förringar deras upplevelser är märkligt och oroväckande.
Att hon därutöver insinuerar att hennes egen fackförbundstidning lånar sig till en politiskt motiverad kampanj mot Diskrimineringsombudsmannens arbete borde framstå som närmast obegripligt för den som läser ST Press.

När Eva Nikell frågar varför ingen av alla medier som nu skriver om DO och Katri Linna intresserar sig för det konkreta arbete som görs på arbetsplatsen, vill jag ta tillfället i akt att påminna henne om att ST Press för några månader sedan gjorde en stor intervju med Katri Linna om Diskrimineringsombudsmannens arbete. Där fick hon tillfälle att tala om sammanslagningen av ombudsmannafunktionerna – och dessutom berätta om myndighetens strategier för att främja jämställdhetsarbetet i arbetslivet och arbetet med att driva diskrimineringsfrågor rättsligt.

Det är långtifrån enda gången som Diskrimineringsombudsmannens insatser – och andra aspekter på likabehandling i arbetslivet – skildrats i våra spalter.

För ST Press är dessa ämnen viktiga. Arbetet mot diskriminering i samhället är ytterst angeläget. Därmed är också Diskrimineringsombudsmannen en synnerligen viktig myndighet – som måste fungera väl. För att den ska göra det måste de anställda ha en god arbetsmiljö och känna sig delaktiga, uppskattade och trygga.

För den som känner starkt för en verksamhet kan journalistisk granskning upplevas som ett hot. Men utan den riskerar problemen i stället att växa i tysthet. I förlängningen skulle det förse DOs verkliga motståndare med nytt och mer effektivt bränsle. Därför publicerar vi medarbetarnas kritik mot arbetsmiljö och ledning – som förtjänar att tas på största allvar.

EVA NIKELL SVARAR DIREKT:

Jag upprepar min inbjudan till ST Press – och annan media – att komma till DO och göra ett reportage. Det är en slitsam men viktig process vi arbetar med när vi bygger upp den nya myndigheten och steg för steg i det fackliga arbetet försöker förbättra den dagliga arbetssituationen för alla anställda. I övrigt hänvisar jag till det synsätt som fackförbundet ST och ST:s avdelning på DO har kommit fram till när det gäller värderingen av det lokala fackliga arbetet på DO.

Eva Nikell, ordförande för ST på DO