I Audioramas heltäckningsmattsbeklädda lokal på Skeppsholmen hänger högtalare på en rundtross omkring oss. Stolar är placerade i rummets mitt och historien pågår på så sätt runt oss, bakom våra ryggar och strykande längs våra sidor.

I en teatersalong är vi vanligtvis dolda i publikens trygga anonymitet men här sitter vi mitt i skådespelet, bokstavligt talat. När ljuset släcks tror jag att föreställningen kommer att utspela sig i mörker, men ljuset följer pjäsens gång med soluppgångar, mörka nätter och klara färger. Mycket effektivt och omedelbart gripande.

Temat i Federico Garcia Lorca´s Blodbröllop är evigt. Det är kärlek och svek, passion och död. En ung man ska gifta sig med en kvinna som han älskar. Kvinnan i sin tur älskar honom, men hon har tidigare älskat en annan, Leonardo, som nu är gift. Hon kan inte glömma honom. När bröllopet närmar sig dras snaran åt och allt ställs på sin spets.

Den multibegåvade Nasim Aghili har bearbetat texten och regisserat föreställningen.
Att hedersvåld är en del av pjäsen är tydligt. Regissören ville dock föra bort temat från etnicitet och har istället närmat sig hedersvåldet från ett annat håll och låtit fokus hamna på sexualiteten.

För att komma ifrån heternormen har Leonardo blivit en kvinna, Leo. Att byta kön på en rollkaraktär i en klassisk pjäs är ett vågat drag som lätt skulle kunna ses som effektsökeri, men i den här uppsättningen känns det som om det kunde ha varit syftet hela tiden. Eftersom Lorca själv var homosexuell är tanken inte långsökt.

Att Leo är en kvinna ger också en större tyngd till brudens ångest när hon ska gifta sig med en man som hon faktiskt älskar. Men hur kan hon glömma lusten och kärleken till den som fanns innan honom? Kärleken till henne, Leo, kvinnan.

När vi, å andra sidan, möter Leo i hennes äktenskapliga hem lider hon svåra kval över att så slutgiltigt förlora sin kärlek. Hon skriker åt sin välmenande men oförstående make i vild frustration och stormar ut för att rida till sin älskades fönster.

Maken blir lämnad hemma att ta hand om deras lille son. Det känns befriande att normen har spräckts, som en upp-och-ner-vänd värld, eller som en värld utan gränser. En märklig känsla som krockar brutalt med hedersvåldstemat och giftermålet som ju, trots allt, görs upp mellan brudens far och brudgummens mor.

Att vi inte ser, bara hör, låter oss ta in texten så mycket mer intensivt. Vad är det egentligen som sägs? Och vad är det egentligen som menas?

Skådespelarna är överlag mycket bra, men allra bäst är Mina Azarian som spelar modern till den blivande brudgummen. Hennes sorg över en förlorad make och en mördad son vägrar släppa taget om henne. Eller så är det kanske hon själv som inte släpper, utan håller krampaktigt fast vid den för att det är det enda hon har kvar när hennes yngste son ska gifta sig.

Att det är hennes röst som ljuder starkast när det uppdagas att bruden har rymt tillsammans med sin kvinnliga älskare får mig att rysa. Modern vill ha hämnd för sin sons förlorade heder och hon vill ha blod. Hennes familj har ryckts ifrån henne – nu ska någon annan få lida.

Den musik som används är modern och talande, eller vad sägs om the Knife, Le Tigre och Robyn. Även ”I kissed a girl” hörs i bakgrunden vid ett tillfälle och vi i publiken ler åt referensen. De nutida tongångarna blandas med ljud som för tankarna till en helt annan tid. Knarrande dörrar, frustande hästar eller ett lågmält samtal mellan vedhuggarna alltmedan vedträna klyvs på kubben. Är det nutid, eller skulle det kunna vara det? Förmodligen och absolut. Det är ju ett evigt tema

.

Pjäsen finns producerad på både svenska och persiska, alla skådespelare i produktionen talar båda språken. En unik satsning som förtjänar en stor publik.