En gång i tiden – närmare bestämt för 20 år sedan – lyckades två kvinnor lägga beslag på Sverigedemokraternas allra första kommunala mandat. Fyrabarnsmamman Solveig Renhammar-Metus hölls personligen ansvarig för att främlingsfientligheten fått fäste i Dals-Ed: ”Hon är djävulskt skicklig i sin agitation”, berättade ett centerpartistiskt kommunalråd för pressen. Det andra mandatet gick till Tina Hallgren-Bengtsson i Höör. Hon skulle främst bli ihågkommen för de bilder där hon uppträder i nazistuniform i samband med avhoppet till Nationalsocialistisk front några år senare.

Sedan den kvinnliga triumfen i början av 1990-talet har Sverigedemokraterna gått i rakt motsatt riktning från övriga riksdagspartier. Idéer om invandrarmäns påstått medeltida kvinnosyn är centrala i deras propaganda. Ironiskt nog är Sverigedemokraterna knappast något under av jämställdhet. SD är starkt toppstyrt och leds av De fyras gäng, en tight fyrklöver av unga män med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen. Som eldunderstöd har de tunga profiler som Ted och Kent Ekeroth (den senare riksdagsman), ett fanatiskt islamofobiskt tvillingpar som driver Antiislamiseringsfonden. Av 20 riksdagsledamöter är blott tre kvinnor. En av dem – Carina Herrstedt, ökänd för att ha dömts för förtal på sin blogg – har nyligen valts till ordförande för nysatsningen på ett sverigedemokratiskt kvinnoförbund.

SD-Kvinnor måste liksom sin floppartade föregångare SD-kvinnors nätverk kämpa i uppförsbacke. Sverigedemokraterna är öppet antifeministiska och har en syn på familjen som inte genomgått mer än kosmetiska förändringar sedan partiet främst bestod av skinnskallar. Familjen, hembygden och nationen är centrala begrepp, konstaterar SD i sitt aktuella principprogram. Nationalsocialismens kvinnoideal, där mannen styr den stora världen och kvinnan den lilla (det vill säga hemmet), präglar alltjämt den interna partikulturen. I Sverigedemokraternas vårbudget 2011 skriver man att skolan bör betona kärnfamiljens betydelse. Ledande sverigedemokrater har i flera utspel propagerat för ett ökat helsvenskt barnafödande.

En av kvinnoförbundets nyvalda styrelseledamöter heter Hanna Wigh Mazeitaviciene och är ordförande i SD Skaraborg. På forumet Familjeliv.se beskriver hon invandring som det största hotet mot nationalstaten. Sverige är under attack, ”nästan som att det vore ett krig”, anser hon.

Att det täcka könet kan ha lika otäcka tankar om icke-etniska svenskar som männen vet vi redan. Vem kan glömma SD-kvinnan från Trelleborg, som i höstas tyckte att invandrare som demonstrerat mot SD skulle radas upp ”o sätt en kula mitt mellan ögonen, lägg dom sen i en påse o sätt frimärke o skicka dom dit där dom hör hemma”?

Hur kvinnovänligt partiets nya kvinnoförbund egentligen är bör också ifrågasättas – inte enbart på grund av SD:s ultrakonservativa syn på män och kvinnors respektive roller. De personer som i slutänden drabbas hårdast av en främlingsfientlig symbolpolitik med krav på slöjförbud och liknande är ofta just kvinnor.