Nästa vecka är det dags för Riksidrottsförbundets årsstämma. En av frågorna som kommer att debatteras är förbundets jämställdhetsarbete. Forskaren Gertrud Åström har nämligen skrivit en rapport där hon granskat hur förbundet arbetat mellan åren 2005 och 2010.

Det är andra gången hon gör en sådan granskning, redan 1995 utvärderade hon förbundets arbete inom området. Men den här gången har perspektivet varit något annorlunda, för nu har hon inte tittat på det direkta jämställdhetsarbetet.

– Nu har jag istället tittat på hur Riksidrottsförbundet har lyckats att genomföra sitt beslut som de tog 1999, då de bestämde att jämställdhetsperspektivet ska finnas med i all verksamhet. Jag har granskat styrdokument, implementering, styrprocesser i arbetet och liknande saker.

Jämställdsarbete endast i teorin

Vad har hon då kommit fram till? Precis som i så många andra föreningar och företag är själva skrivningarna om jämställdhet både bra och tydliga – men det stannar också där. Utanför jämställdhetsplanen märks det nästan inte alls att det här skulle vara en prioriterad fråga.

– Det finns inte många spår och det behöver diskuteras. Jämställdhet finns inte med i de grundläggande dokumenten.

Så det blir lite projektsjuka, jämställdhetsarbetet ska bedrivas vid sidan om?

– Det är nästan inte ens projekt. Det är nästan bara retorik skulle jag säga.
Ett annat problem enligt Gertrud Åström är att dokumenten förutom att inte tala om jämställdhet också är så könsblinda. I idéskriften ”Idrotten vill” talas det till exempel om hur man delar upp barn och ungdomar. Här nänns faktorer som ålder och ambitionsnivå, medan den vanligaste indelningsfaktorn kön inte nämns över huvud taget.

Och när det i skriften diskuteras kring olika diskrimineringsgrunder får till exempel etnicitet stort utrymme och fördjupas, medan man inte alls gör samma sak utifrån kön.

Otänkbart att dela upp barn via etnicitet

– Etnicitet är ingen indelningsgrund inom idrotten i dag. Blotta tanken att man skulle dela upp barnen via etnicitet eller sexualitet är osannolik. Men den indelningen som faktiskt finns orkar man inte ta fram eller bry sig om. Man kan tycka att den är bra eller att den behöver brytas, men den borde diskuteras i alla fall, säger Gertrud Åström.

I sin rapport har hon inte bara granskar hur arbetet gått till – utan även lagt fram en rad förslag till hur RF:s jämställdhetsarbete ska ta verklig fart. Hon vill inte lyfta fram något förslag som det viktigaste, eftersom hon menar att de alla hänger ihop. Grundtemat i förslagen är dock att jämställdhetstanken måste integreras i det dagliga arbetet. Det kommer ta tid, men det är det värt, menar hon.

– Rör man sig i ordinarie strukturer ska man inte tro att saker händer fort. Det ska till stämmobeslut, saker ska utvärderas och så ska det tillbaka till nästa årsmöte. Men det är den lunk det här måste få ta.

Det märks ju längre samtalet går hur mycket Gertrud Åström brinner för den här frågan och hur viktig hon tycker den är. Hon understryker flera gånger att det här är viktigt för idrottens egen skull och inte som ett verktyg för att påverka samhället att bli mer jämställt.

– Idrotten själv måste förstå att leva jämställt är att leva i enlighet med idrottens idé. Då blir idrotten stark. Att bara säga ”vi skriver väl in lite för att få pengar” är förkastligt. Jag menar att idrotten är något som måste vara jämställt, annars är det något annat: En manlig övning kanske.