Det finns en stor mångfald av feministiskt tänkande som skyms av den engelskspråkiga dominansen på fältet. Vi startar därför en serie om kvinnliga tänkare som behandlar ämnen inom de områden som vi brukar kalla feminism och som skriver på andra språk. Serien Globala feminismer. Första smakprovet blir den spanska filosofen Celia Amorós.
Celia Amorós (1944) är förmodligen Spaniens mest kända feminist. Hon har bidragit till en kritisk omskrivning av filosofihistorien och en vidareutveckling av medborgarskapsbegreppet. Hon har varit en produktiv författare som 2006 vann Spaniens nationella essäpris.
Amorós, som bland andra påverkats av Simone de Beauvoir och Juliet Mitchell, företräder en tendens som kallas feminismo de igualdad vilket ungefär betyder jämlikhetsfeminism, med betoning på upplysningsarvets ideal.
Amorós har undersökt relationen mellan feminism och upplysning och hon formulerar sitt projekt som ett sökande efter att uppfylla upplysningens emancipatoriska ideal. Hon präglas av diskussionen mellan likhetsfeminister och särartsfeminister och har å ena kritiserat det universella förnuftets androcentrism och å andra särartsfeminismen för att identifiera sig med de patriarkala irrationella beskrivningarna av kvinnligheten. Hon uppfattar den feministiska kampen som en kamp för att kvinnor ska kunna konstituera sig som moderna subjekt vilket hon menar inte är något som alla mänskliga varelser föds som, utan är ett oavslutat projekt. Människan såsom hon beskrivs i deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgör inte en social verklighet utan en riktning.
Mycket av Amorós forskning har varit genealogisk. Hon utgår ifrån att kvinnor och män föds i ett samhälle som redan är konstituerat och som ständigt befinner sig i en konstitueringsprocess. Det är viktigt att erkänna att de framsteg vi njuter av idag vunnits genom arbeten andra – som kanske aldrig fick skörda frukterna – gjorde före oss. Den feministiska kampens vägar har öppnats av dem som gått före oss och vi måste känna till dem även om vi söker hitta fram nya vägar och gå i nya riktningar. Hon ser likhet och universalitet som de plattformar som möjliggjort för kvinnor att uppnå politiska rättigheter. I Amorós historieskrivning får Poulain de la Barre (1600-talet) en central plats eftersom han kom fram till könens jämlikhet utifrån användningen av Descartes subjektfilosofi.
Enligt Amorós måste kvinnor komma ut från det icke tänkta, icke-erkännandet och icke-reciprociteten, det vill säga våldet. Hon definierar feminism som ett projekt för att ”återskapa den sociala verkligheten på basis av nya och oväntade pakter”, det vill säga ett samhälle som inte konstituerar sig på basis av patriarkala pakter där kvinnor blir utbytesföremål och exkluderade som subjekt. Detta förutsätter ett teoretiskt arbete. Feministisk teori – såsom ordets grekiska etymologi pekar på – handlar om att möjliggöra att se. Trots att det skett framsteg, såsom uppnåendet av en jämlikhetslagstiftning (ett enormt framsteg i Spanien om vi håller i minnet att vår utgångspunkt var arvet efter Franco) kan man se att den ekonomiska, politiska, militära och även den religiösa makten fortsätter att vara i männens händer. Ett kritiskt seende utgör ett feministiskt verktyg eftersom det ”irrationaliserar ” de hierarkiska relationerna mellan könen. På detta sätt är feministisk teori och feminism som social rörelse intimt sammanbundna. De sociala rörelsernas arbete går ut på att sensibilisera för olika slags sociala fenomen, såsom våldet mot kvinnor. Denna sensibilisering går hand i hand med irrationaliseringen: det handlar alltid om en epistemologisk och politisk förändring på samma gång.
Amorós menar att det är viktigt att den nya generationen feminister inte förlorar det historiska djupet. Den feministiska kunskapen har alstrats genom flera århundraden av teoretisk utveckling och politisk kamp och det är den som möjliggjort för kvinnor idag att ha tillgång till globalt omspännande nätverk och nya teknologier. En grundlig kunskap om traditionen skulle kunna hjälpa dem att undvika att de patriarkala maktrelationerna reproduceras i den virtuella världen. Hon menar också att även om globaliseringen inte påverkar alla områden på samma sätt (till exempel drabbas Latinamerika mycket mer än Spanien av globaliseringsprocessen och fattigdomens feminisering) så innebär globaliseringen en stor utmaning för all feminism. De globala formerna av kvinnohat, såsom morden på kvinnor i Ciudad Juárez, är inte en förklaring utan en fråga, något som måste studeras och förklaras. Det är ett kvinnohat som måste studeras i en global kontext.
I denna globala kontext måste upplysningsprojektet skilja sig från sina anspråk på universalitet och istället utgå från en radikal kritik av andro-, etno- och eurocentrismen. Universalismen måste lämna västdominansen och acceptera bidragen från alla kulturer till en ”interaktiv universalism”. Kvinnornas situation står och faller med att upplysningsprojektet kan utvecklas globalt och utifrån ett perspektiv av verklig universalitet. Annars kan feminismen på ett enda område i världen sluta med feminism på ingen plats i världen.
Amorós har skrivit om att ”civilisera konflikten mellan civilisationer” i polemik mot Huntingtons ”Civilisationernas kamp”. Hon menar att västerländska feminister måste vara medvetna om att vi har fått en privilegierad plats som vi inte har valt, men som vi har på gott och ont och att det innebär en utmaning. Ett feministiskt perspektiv på migrationspolitiken och på mångkulturalismen sätter universaliteten och jämlikhetskulturen på prov. Men vi måste anta utmaningen och till exempel ingå en dialog med islamiska feminister, där vi dock inte borde förväxla tolerans med naivitet utan fokusera på att analysera vad som bidrar till kvinnors frigörelse med stöd i vår historiska kunskap och vår filosofiska tradition. Både dialogen och en fördjupad kunskap av vår feministiska tradition kan ställa oss i ett bättre läge att kritisera Huntington.
