Joacim Blomqvist tar en titt på en välkommen internationell filmtrend i actiongenren med tuffa kvinnor i huvudrollen. Och uppmanar svenska filmmakare att nappa på den.
Nu börjar vi vänja oss vid ett nytt slags krigarhjältar på vita duken. Bara det senaste halvåret har vi mött den ytterst stridbara agenten Hanna (Saoirse Ronan i filmen med samma namn), som är fenomenal i närstrid. Och nu senast fäktaren och bågskytten Arya Stark (Maisie Williams) som vant svingar svärdet Nålen, i HBO:s hyllade teveserie Game of Thrones. Det är de senaste unga handlingskraftiga kvinnorna, i en synbar trend inom amerikansk/europeisk filmindustri.
Tidigare har vi exempelvis sett Hailee Steinfeld briljera i rollen som hämnaren Mattie Ross i bröderna Coens lysande remake på westernfilmen De sammanbitna (1969), True Grit (2010). Och Jennifer Lawrences unga familjeöverhuvud Ree, i Winter’s Bone (2010) som redan blivit något av en modern klassiker.
Det är lätt att fastna för dessa krigare, som alla är psykologiskt intressantare än det mesta vi vant oss vid här i väst. Det är filmer om unga kvinnor motiverade av järnvilja, rättvisekänsla, självbevarelsedrift och hämndbegär. På så vis syns tydligt influenserna från ostasiatisk film.
Hong Kongs största unga kvinnliga krigarhjälte, den då sextonåriga Pei-pei Cheng, fick sitt genombrott i Shaw Brothers klassiska Da zui xia (Come drink with me, 1966). Det är en film i Wu Xia-genren. Wu Xia, är filmer med fantastiska inslag om ridderliga krigarhjältars äventyr, som oftast utspelar sig i det förflutna.
Wu Xia är egentligen en litterär genre och därför äldre än den kinesiska filmindustrin, och de första filmerna i denna genre producerades tidigt då Kinas filmindustri ännu fanns i Shanghai. Det var i denna stad den kinesiska filmen uppstod, innan den senare flyttade till Hong Kong.
I den litterära, såväl som i den filmiska, Wu Xia-traditionen var huvudpersonen nästan alltid man, och i besittning av övernaturliga egenskaper. Men enligt Kinas konservativa regler fick inte kvinnor och män visas i samma filmruta. Med resultatet att män kom att spela kvinnor, och kvinnor män. Unga kvinnliga krigare som behärskade kung fu i hjälteroller, hade därför blivit vardagsmat redan på 1920-talet.
I de Wu Xia-filmer som producerades av Shanghai och Hong Kong var nyckelementen kampsporten och svärdskonsten. Till filmindustrin rekryterades en stor del kampsportsutövare som koreografer och som skådespelare. Men influenser hittades även på annat håll. Från fastlandet kom en lång rad dansare och skådespelare från Beijing Operan.
Pei-pei Cheng var inte kung fu-utövare när hon flyttade från Shanghai till Hong Kong som 14-åring, utan dansare. Hon hade debuterat i Wu Xia-filmen Da ji (Lovers Rock) 1964. Rollen som den fenomenala svärdsfäktaren Golden Swallow, presenterades i en klassisk kampscen i ett värdshus där hon med balettdansarens elegans nedkämpade alla de manliga skurkarna. Denna scen gjorde henne omgående legendarisk i genren.
Wu Xias genombrott i Europa och USA, blev Ang Lees film Wo hu cang long (Crouching Tiger, Hidden Dragon). Pei-pei Cheng var tillbaka, i rollen som Jade-räven och genren begåvades med ett nytt stjärnskott i Ziyi Zhang.
Sedan dess har filmindustrins mångtydiga krigarhjältar spridit sig, och oftare kunnat bli gränsöverskridande på andra platser än i Kina. Thailands senaste stjärnskott heter JeeJa Yanin. Sitt genombrott fick hon i Chocolate (Zen – The Warrior Within, 2008).
Tidigare har thailändsk film gått ännu längre. I filmen Beautiful Boxer (2004) spelar boxaren Asanee Suwan en kollega, transan Nong Toom eller Parinaya Charoemphol, som försöker överleva som sportutövare i en manschauvinistisk omgivning, som inte ser med blida ögon på det könsbyte Nong Toom vill företa sig.
Här i Sverige har det sedan länge pågått en diskussion om unga kvinnors roller i filmindustrin. De progressiva anser att flickor bör beskrivas som (sexuellt) självstädiga. Den mest självstädiga roll som skrivits för flickor de senaste åren är väl kanske Lina Leanderssons vampyr Eli, i Låt den rätte komma in (2008).
Eller kanske Noomi Rapaces tolkning av Libeth Salander, som en Pippi Långstrump på speed, i filmerna baserade på Stig Larssons böcker (2009-2010). Annars är de intressanta manus för unga kvinnor ytterst tunnsådda, och konservativa.
I England, USA och i Ostasien ser det alltså helt annorlunda ut. Flickor kan där vara ytterst självständiga och företagsamma. Det visar sig att deras sexualitet inte alls måste vara så central som många svenska kritiker tror.
Tonvikten kan istället ligga på ett krigaretos som i Rees eller Mattie Ross järnvilja (Winters Bone); I Arya Starks överlevnadsinstinkt; eller i utövandet av kampsport eller krigskonst, samt hämnd och rättvisepatos som hos Hanna, Golden Swallow (Come Drink with Me), Zen (Chocolate) eller Parinaya Charoemphol (Beautiful Boxer).
Genom sina olika teman; Wu Xia, Western, Fantasy eller kampsport; visar dessa filmer att andra könsmaktstrukturer är möjliga. Det är bara att säga adjö till Dolph Lundgren och Sylvester Stallone. Vi gillar inte endimensionella hjältemän vars enda tillgångar är jättemuskler, sexpacks-mage och hjärnbrist.