De samlades i Oslo för att visa att den palestinska kulturen också är en del av kampen, att det är litteraturen och språket som bygger den palestinska identiteten. Ibrahim Nasrallah, född i en flyktingförläggning i Jordanien, Nathalie Handal född i Bethelem, pendlar mellan Paris och New York, Huzama Habayeb, född i Kuwait bor nu i Abu Dhabi, Susan Abulhawa född också i Kuwait bor i dag i USA. Mohammed Shakir bor i Jerusalem, Hassan Khader i Ramallah, Mohammed Omer var den ende från Gaza.

Deras gemensamma nämnare är att de är palestinska författare och journalister, några lever i de ockuperade territorierna, andra lever i diasporan, men alla känner sig som en del av det mäktiga trädet som byggs med poesi, romaner och essäer.

Inga garantier

Ingen av dem hade varit i Oslo tidigare, de vandrade omkring med förundran i staden som har betytt så mycket för Palestinas moderna historia. Oslo-avtalet gav palestinierna ett visst självstyre, men misslyckades med att bygga en permanent fred och ett slut på den israeliska ockupationen.

Nu pratade alla om det nya försöket att få FN att garantera dem en egen stat, men ingen vågade hysa stora förväntningar. De var försiktiga, den palestinska kulturministern var också på plats och ingen ville stjälpa president Abbas initiativ.

Journalisterna frågade om varför alla palestinska författare var så engagerade i den politiska kampen. Alla skrattade, i Palestina är litteraturen politisk och poeter som Mahmud Darwich och Fadwa Tuqan hyllas som motståndshjältar.

Israels försvarsminister lär ha sagt att en av Fadwa Tuqans dikter var farligare än tjugo aktivister.

Organisering i periferin

Huzama Habayeb och Ibrahim Nasrallah utsattes för censur i Jordanien och fick erfara att litteraturen aldrig är neutral. Nasrallah anklagades för att ha förolämpat den jordanska kungen i en dikt, Habayeb för att hennes noveller ansågs för obscena – opassande för en arabisk kvinna att skriva om sexualitet och köttslig längtan.

Det var kanske det mest intressanta med författarmötet i Oslo. Det visade hur palestinierna har skapat ett starkt demokratiskt samhälle i periferin, i utkanten. De är organiserade i icke-statliga organisationer och föreningar och vill visa omvärlden att de är mogna för en egen stat.

Hamas välde i Gaza kritiserades skarpt av alla författare. En barnbok som censurerades i Gaza visade några pojkar och flickor sittande under ett träd där någon hade ristat ett hjärta, kärlekens universella symbol. Men för Hamas ortodoxer uppmanade boken till lösaktigt leverne, den togs bort från skolorna.

Ett fängelse med lås åt två håll

Att resa till Oslo gav de palestinska författarna chansen att möta varandra. Eftersom de inte har tillstånd att besöka Palestina måste de utnyttja alla möjligheter att träffa kolleger och landsmän utanför gränserna. Några av dem har utländska pass och kan med tur få utresevisum från Israel för att gästa författarmöten och bokmässor, men de är alltid rädda att inte kunna återvända.

”Vi lever i ett fängelse och Israel har nycklarna”, sade Mohammed Omer som beskrivning av situationen i Gaza. ”Utan det internationella samfundets stöd och solidaritet är vi dömda”.