Det är tisdag kväll och resenärerna som kliver av tunnelbanan i Hagsätra i södra Stockholm känner hösten in på bara skinnet. Regnet piskar och blåsten kan inte bestämma sig åt vilket håll den ska blåsa.

Precis utanför tunnelbanan står en liten skara människor med plakat och loppisprylar som är gratis. En kvinna stannar till och tar ett plagg med sig innan hon går vidare. Vid ingången till tunnelbanan står ett par vakter och pratar med folk från Lugna Gatan. Det börjar skymma.

Tunnelbanestationen har varit ockuperad sedan drygt två veckor tillbaka. Idén uppstod i en grupp som brukar träffas i Hagsätra och byta grejer. Inspirerade av rörelsen Occupy Wall Street bestämde de sig för att starta en nollkronorsloppis vid tunnelbanan, som ett sätt att hävda rätten till det offentliga utrymmet.

– Poängen är att platsen tillhör oss och att stödja de gemensamma tillgångar vi har kvar. Det är också en protest mot att företag köper upp allt fler platser och områden, vilket är en inskränkning av demokratin, säger Sarah Degerhammar, som har varit med från start.

Tvingas vara konsumenter

Många som passerar nollkronorsloppisen har uttryckt förundran över att sakerna inte kostar något. Enligt Sarah Degerhammar beror det på att samhället tvingar oss att vara konsumenter. Även i tider av ekonomisk kris uppmanas vi att konsumera – som ett sätt att motverka krisen. Den sortens lösningar vill Sarah Degerhammar ifrågasätta. Hon och de andra som ockuperar Hagsätra tunnelbanestation menar att det behövs mötesplatser som är tillgängliga för alla och som inte handlar om konsumtion.

– Det hänger ihop med en skarp kritik mot det här ekonomiska systemet som tjänar på ett ojämlikt samhälle, säger hon.

Kring loppisen har det uppstått ett flertal diskussioner om allmänningar. Många vill också diskutera de omfattande ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter som pågår i området, andra berättar om knepiga arbetsförhållanden eller arbetslöshet. Mycket av det som förbipasserande tar upp har koppling till att allt fler verksamheter och områden privatiseras, menar Sarah Degerhammar.

– Vi försöker samla ihop de här erfarenheterna i en kravbok, där vi identifierar problemen som kollektiva och strukturella. Det är en häftig process, som påminner om hur man inom feminismen har jobbat med att identifiera sina skilda erfarenheter som strukturella.

Fick hotbrev

De berättelser som hamnar i kravboken kan kanske utgöra en del av svaret på frågan varför Occupy-rörelsen nu börjar växa i Sverige. Det finns en frustration över hur samhällssystemet gynnar vissa och missgynnar andra, hur företag och banker skor sig på människor samtidigt som de bidrar till att upprätthålla ett – enligt många – ohållbart ekonomiskt system.

Den form av protest som aktivisterna i Hagsätra dag efter dag ägnar sig åt – förutom nollkronorsloppis och kravbok har de bland annat bjudit in till läsecirkel – verkar vid första anblicken inte särskilt hotfull. De har ännu inte blivit bortkörda av vakter eller polis. Men någonting i deras protest väcker uppenbarligen känslor. Det fick Sarah Degerhammar erfara efter att hon hade gett en intervju i SVT om ockupationen. Dagen efter inslaget fick hon ett brev hemskickat, med hot om sexualiserat våld. Hon deltog i intervjun tillsammans med en man som också är aktiv, men han fick inget hotbrev.

Hon tycker det är obehagligt, men tänker inte låta sig tystas. Att hoten riktar sig till henne som kvinna är typiskt, menar hon. En av de frågor som sysselsätter Occupy-rörelsen, som samlas under parollen ”Vi är 99 procent”, är just att en ytterst liten del världens människor tar den största delen av kakan. Och de 1 procenten har ett kön.
– Vad vi försöker kritisera är att de som tillhör 1 procent är ett nätverk av framför allt män. En del av analysen måste bygga på att det är män som har skapat det här. Det måste vi vara raka med, men just den grejen är så sjukt känslig att prata om – om män som grupp.

Vad finns det för plats för feministiska frågor inom Occupy-rörelserna?

– Inte så stor plats som de borde ha. Det är så klart frustrerande, som feminist pressar jag själv på men riskerar att bli utpekad som jobbig på något sätt.

I den grupp som ockuperar Hagsätra tycker hon ändå att det finns utrymme för feministiska analyser och förhållningssätt. Frågorna tystas inte ner.

– Vi har pratat om det här systemets förtryck av kvinnor på olika plan och om kapitalismens användning av kvinnors kroppar. Men också om vilka som drabbas ekonomiskt, de består ju till största delen av kvinnor.

Hur länge kommer ni att stå kvar här?

– Så länge vi orkar. Men i och med kylan hoppas vi att vi kan hitta något ställe som inte är så kallt där vi kan fortsätta vara, säger Sarah Degerhammar.