Efter officiell förfrågan från NATO till den svenska regeringen på tisdagen, lades ett förslag om att Sverige skall skicka åtta Gripenplan, samt ett Herculesplan och ett spaningsplan för att medverka i insatsen i Libyen. Samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna förväntas i dag rösta ja till förslaget i riksdagen. SvD:s Mikael Holmström beskriver insatsen som politiskt okontroversiell, men är det verkligen så enkelt som det i förstone verkar?

Att Sverige gått från officiell neutralitetspolitik till att det är politiskt okontroversiellt att delta i NATO-ledda militära aktioner utanför svenskt territorium har varit en lång process. Första gången svenska medborgare tjänstgjorde under NATO-befäl var under krigen på Balkan under 1990-talet. Sedan dess har både EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik utvecklats och breddats, och det amerikanska kriget mot terrorismen innefattar nu även ett 600-tal svenska soldater. Operationerna i Afghanistan har sedan dag ett letts av NATO, vilket inte var fallet i Bosnien, då NATO tog över först efter att svenska soldater kommit på plats.

Förra gången svenskt stridsflyg opererade utomlands var 1961. Då var det FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarsköld, som bad om att få resurserna. Det fick han. De svenska planen slog snabbt ut utbrytarrepubliken Katangas flygvapen, vilket förhindrade mycket blodspillan. Att det var möjligt trots att Sveriges neutralitetspolitik då var betydligt starkare är inte särskilt märkligt. FN är en organisation som samlar de flesta av världens stater, och en officiell fråga från säkerhetsrådet är, för att använda Holmströms ord, alltid politiskt okontroversiell. Läget i dag är ett annat.

Den som nu ber om att få disponera svenskt stridsflyg är Anders Fogh Rasmussen. Han är inte FN:s generalsekreterare, utan NATO:s generalsekreterare. Skillnaden är milsvid.

Anpassningen av svenska vapensystem till NATO-standard har kommit smygande. Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på sin blogg att insatsen i Libyen är möjlig dels på grund av att Nordic Battle Group har redan insatsberedda plan, dels på grund av att JAS Gripen ”skall vara fullt NATO-interoperabel”. Hur kommer det sig att svenska flygplan är helt anpassade till NATO:s standard i olika avseenden, trots att vi inte är med i alliansen? En sådan anpassning görs inte över en natt. En sådan anpassning görs heller inte helt öppet. En sådan anpassning är ett mycket tydligt, men inte redovisat, sätt att närma sig NATO utan att demokratin får en möjlighet att säga ifrån.

Trots att JAS Gripen-systemet av försvarsministern sägs kunna användas tillsammans med alla andra NATO-länders materiel vill regeringen ändå skicka ner ett Hercules-plan, att användas för lufttankning. Detta är ytterligare ett frågetecken. JAS Gripen skulle kunna lufttankas med vilket annat lands plan som helst, eftersom det är helt interoperabelt, men regeringen väljer att skicka ner ett eget för att ta tillfället i akt att träna även den Hercules-besättningen i strid.

Att denna insats inte genomförs för att hjälpa en demokratisk revolution eller en förtryckt befolkning blir allt tydligare. Att den libyske diktatorn förtryckt sitt folk i decennier har inte varit ett problem tidigare. Han välkomnades in i FN:s råd för mänskliga rättigheter av de stater som nu bombar hans flygbaser. Att han får hållas så länge att en militär lösning blir den enda möjliga lösningen, är ett kvitto på att världens fokus på ”high politics” är manligt kodade sätt att betrakta och skapa säkerhet.

I många försvarsmakter i världen är kvinnor exkluderade från att inneha direkt stridande positioner. Det gällde till exempel generalmajor Margaret Woodward när hon efter avslutad utbildning gick in i det amerikanska flygvapnet 1983. Först 1993 ändrades reglerna så att hon kunde flyga i strid och få de erfarenheter som ledde till att hon nu hyllas för hur hon lagt upp flyganfallen mot Libyen. Det vanligaste är fortfarande att kvinnor hänvisas till att arbeta som signalister, i kök, som sjukvårdare eller vaktpersonal.

Det är kanske en tveksam feministisk strävan att arbeta för att kvinnor i världens försvarsmakter skall ha samma möjlighet och rättighet som män att döda andra människor. Men samtidigt bidrar denna exkludering av kvinnor på den militära grundnivån till att effektivt hindra kvinnor från att skaffa sig den erfarenhet som krävs för att senare ha möjligheten att sitta med och uttala sig i de församlingar som fattar beslut om militära insatser. Därmed konserveras den manliga kultur som kan fortsätta att hävda att världens säkerhet vilar på militärt skydd.