-Det var inte så viktigt med damloppen på den tiden. Försöksheaten sattes ihop lite hipp som happ. Nu blandar man förmågorna så de olika föröksheaten blir så rättvisa som möjligt. Jag hamnade i ett försöksheat med alla de bästa kanotisterna. Dessutom fick jag en ytterbana på den strömma Themsen och låg på tvären med kajaken när startskottet avfyrades.

Ingrid Wallgren fick upp kajaken i bana men kom inte till final och fick åka hem innan spelen var över. Hon gråter när hon berättar. Hon hade nyligen vunnit över en ungerska i en landskamp. Samma ungerska kom på fjärde plats i 1948 års OS. Med Ingrids starka vinnarvilja är det inte omöjligt att hon hade tagit sig till medaljplats, om hon hade fått en rättvis start i försöket.
-Två år senare fick jag revansch. Tillsammans med Lisa Lundberg från Borlänge blev det ett VM-brons i K2 (tvåmans-kajak), i Köpenhamn.

Tandemparet Lisa Lundberg och Ingrid Wallgren har varit bästa vänner sedan träningen inför den tävlingen.

-Jag glömmer aldrig att vi efter loppet sa till varandra; nu åker vi hem och skaffar barn. Vi hade ju inte haft tid för det på grund av den krävande träningen.

Efter cirka ett år föddes Jan-Olov i Borlänge och Karl-Axel i Sollentuna.

Vi sitter och pratar på nyårsdagen 2011, Ingrid Wallgren och jag.

När jag själv var i yngre tonåren var hon min stränga tränare. Ett år hotade hon mig med att jag inte skulle få ställa upp i SM om jag tänkte fortsätta träna på egen hand, och inte under hennes ledning. Jag minns fortfarande det starka tonårstrotset, som jag var tvungen att stävja. Det var ju till SM jag skulle. Mellan träningspassen var Ingrid Wallgren som en mamma för oss. Mimmi, kallade vi henne. Ingrid Wallgren hade t ex redan då förstått att det var kolhydrater som krävdes för aktiva ungdomar. Pannkakor och sylt placerade Sollentuna Kanot Sällskap i en klass för sig.

-Något år tog vi i klubben allt som kunde vinnas i SM – på damsidan, minns hon.

Tjejerna var så outstanding att några killar aldrig vågade sig dit.

Trots Ingrid Wallgrens otroliga framgångar med bl à 13 SM-guld och otaliga andra segrar nämns hon knappast i den jubileumsbok Svenska Kanotförbundet gav ut i samband med deras 100-årsjubileum, år 2004.

-Det står ett par rader om att jag tog SM tillsammans med min dotter Anne-Christine, sent i karriären. Det var ju mest en plojgrej, både för henne och mig. Inte en rad om min ledargärning för 100-tals ungdomar, inte en rad om hur jag ”fick fart” på tanterna i Norrviken (Sollentuna) med mina gymnastikpass och inte en rad om Lisas och mitt brons i Köpenhamn år 1950. Även olympiaden i London är bortglömd i boken, vilket Ingrid Wallgren är glad för men förmodligen inte idrottshistorikerna.

På Wikipedia nämns kanot-VM i Köpenhamn som ett framgångsrikt världsmästerskap för Sverige. Men damernas bronsmedaljer ingår inte bland de segrar och placeringar som räknas upp.

– Men de kan inte ta ifrån mig något av allt det jag har fått genom mitt sportengagemang.

Vore hon politiskt korrekt skulle hon säga att det är ungdomsverksamheten som givit henne mest. Men Ingrid Wallgren är en fighter och det är trots allt medaljerna som givit mest.

På äldre dagar har paddlingen skänkt ro. Att bryta vattenytan med en kajakför är en njutning. Att bryta vågor i motvind är ett nöje och ger en känsla av styrka. Sommaren 2010 var den första sommaren sedan hon var 12 år som Ingrid Wallgren inte satt i en kajak.

– Att komma ned är inga problem, men jag är inte säker på att jag skulle komma upp igen. Det frestar på knäna.

Hon säger det utan sentimentalitet, mer med en ton av ”allt har sin tid”. Eller är det kanske att medaljerna nu är utom räckhåll?

Nu promenerar hon, cyklar och har just upptäckt en ny favoritsysselsättning: medicinsk yoga. Det ger henne både energi och ro. Samtidigt som hon träffar jämnåriga som, liksom hon själv, vill prova nya saker, gå nya vägar.