Ibland är det formen som öppnar nya världar och ibland är det korthuggenheten och det oavslutade som skapar djup. Jag tänkte på det under förra helgens Clandestinofestival när jag först upplevde musiken och sedan gick hem och letade efter sångtexterna. Då stod det klart att de tankar som lyckas gripa tag i mig känslomässigt och som jag kan sjunga om och om igen och som har en magisk förmåga att tala till mig på nytt varje gång, inte är till sitt innehåll märkvärdiga. Hemligheten finns i formen.

Så var det också med Sara Ahmeds föreläsning på Södra teatern för några veckor sedan, den där redan mytiska veckan då vi fick höra Wendy Brown, Judith Butler och Sara Ahmed måndag, onsdag, fredag. Anordnat av ”Tankekraft” – bara ett sådant namn! Sarah Ahmed började med att berätta en osannolikt grym saga av bröderna Grimm.

”Det var en gång ett trotsigt barn som inte gjorde som hennes mor ville. Av denna anledning behagade hon inte Gud och han lät henne bli sjuk. Ingen läkare kunde bota henne och efter en kort tid låg hon på sin dödsbädd. När hon hade lagts ner i sin grav, och jorden spreds över henne, reste sig hennes arm upp ur graven och när de återigen lade färsk jord över henne var det verkningslöst därför att armen hela tiden kom ut igen. Då blev modern själv tvungen att gå till graven och slå ner armen med en stång, och när hon hade gjort det, gick den in och till sist kunde barnet vila under jorden”.

Föreläsningen fortsatte och tog vägar långt i från det trotsiga barnet. Det var det praktiska arbetet i jämställdhets- och mångfaldskommittéer där kvinnor och bruna representanter blir placerade under det dubbla budskapet att arbeta för jämställdhet och mångfald, men på ett sätt som inte uppfattas som rabiat; det var familjemiddagarna då man förväntas hålla med och inte bråka; det var kvinnors leende.

Plötsligt kom det en skylt i hennes powerpoint och folk började applådera övertygade om att detta var hennes slutsats: A call for arms. Sagans oroande kraft, motståndsviljan, ansträngningen att försöka hålla samman alla disparata trådar hon hade kastat ut, allt kondenserades i en enda fras. A call for arms. Jaa! skrek vi – och jag undrade vart den sedan Göteborgskravallerna infekterade tvångstanken om icke-våld inom vänstern tog vägen i stunden.