Det pågår en 16 dagar lång kampanj för att få slut på mäns våld mot kvinnor. Tänk om den skulle lyckas!

Tänk om män slutade använda våldtäkt som krigsmetod. Tänk om de 27 000 kvinnor som anmälde att de blivit misshandlade i Sverige förra året aldrig hade blivit slagna. Tänk om handeln där miljontals kvinnor och flickor säljs som sexslavar upphörde.

Tänk om noll procent i stället för 70 procent av världens kvinnor utsattes för fysiskt eller psykiskt våld av män under sin livstid. Världen skulle med säkerhet bli en annan plats.

70 procent är ungefär detsamma som 2,5 miljarder kvinnor. Tänk om dessa kvinnor kunde lägga kraft och energi på annat än att hantera de kroppsliga och själsliga sviterna av mäns våld, om de slapp ödsla energi på att återvinna sina självkänslor och nedtrampade livsviljor?

För att inte tala om de kvinnor som enligt statistiken aldrig utsätts för mäns våld. Hur skulle det vara om de slapp känna det hot om mäns våld som ingen kvinna kan undkomma att förhålla sig till? Det hot som riktar sig mot de kroppar som uppfattas som kvinnor.

Längtan efter en helt egen kropp

Också jag bär på en kvinnokropp. Jag ska berätta om det tillfälle när jag började förstå vad det innebar. E och jag vandrade hemåt en sen kväll i södra England. I en smal tunnel plötsligt en mansröst: ”It’s been nice walking behind you, girls”. Jag sneglade bakåt och mötte ett illvilligt leende. E:s bestämda röst: ”Fortsätt gå!”

Vi blev inte påhoppade. Inte våldtagna. Det som hände var att mannen under ett ögonblick passade på att utöva makt mot oss. Mot oss, som kvinnor. Det som hände är vad som händer kvinnor mest hela tiden. Vi kokade av ilska, förnedring och frustration. Och jag var skärrad. Han tvingade mig att känna en rädsla jag inte kunde välja bort. Hans ord var en subtil form av maktutövning – av ett slag som jag aldrig skulle kunna utöva mot honom.

Jag kan undra hur det skulle kännas att ha en kropp som bara var ens egen. En kropp som inte löpte större risk än andra kroppar att bli våldtagen. Jag kan undra hur det skulle kännas att bli sedd som människa – inte kvinnomänniska. Hur det skulle kännas om jag inte både förväntades begära och vara rädd för män.

Om mäns våld mot kvinnor skulle upphöra skulle det ha en enorm inverkan på min bekantskapskrets. Mina vänner skulle då inte bestå av en skara kvinnomänniskor som har våldtagits av ”schysta snubbar”, som har utstått övergrepp av ”respekterade ungdomsledare”, som har blivit misshandlade och förföljda, som bär på erfarenheter från gråzonen där sex övergår i övergrepp, som har tvingats ägna åratal av sina liv åt bearbetning, sorg, ilska, destruktivitet, ångest, skam och kamp för att överleva och komma vidare.

Och N skulle aldrig ha behövt fly till Sverige – till det land som hon trodde värnade om kvinnors rättigheter. Hon hade inte behövt gå igenom en förnedrande asylprocess av misstro och bristande kompetens, hon hade inte behövt få det avslag som tog ifrån henne alla rättigheter och möjligheter till ett värdigt liv då hon tvingades gå under jorden.

Hur skulle det se ut om världens alla kvinnor – svarta, bisexuella, gamla, homosexuella, bruna, unga, queera, heterosexuella, transkvinnor, vita, med och utan medborgarskap, oavsett funktionsförmåga, klass och religion – slapp leva under det ständigt överhängande hotet om mäns våld?

Mer än ord på papper

Våld och makt hänger ihop. Om mäns våld mot kvinnor upphörde, skulle könsmaktsordningen inte längre diktera villkoren för människors liv. Vad det skulle innebära i form av kreativitet, styrka, livsglädje och handlingsutrymme för miljarder av kvinnor – det har jag svårt att föreställa mig.

Kanske skulle ett sådant samhälle på allvar kunna börja tala om demokrati. Kanske skulle utfästelsen att ”alla ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv…” börja innebära något mer än ord på ett papper.

För egen del tänker jag mig att det skulle kännas som att jag hade alla möjligheter i världen. Och att jag inte ens skulle reflektera över det. Jag skulle kunna röra mig genom tillvaron utan att behöva förhålla mig till mitt kön – vara högljudd utan att vara högljudd för att vara kvinna, vara svag utan att vara svag för att jag är kvinna. Jag tänker mig att jag skulle kunna slappna av, blomma ut, ta för mig. Jag tänker mig att det skulle ske något liknande för miljarder kvinnor.

Tanken gör mig upprymd, ja nästan euforisk.

Men vägen dit går frustrerande långsamt och kantas av motstånd. Vad kan vi göra mer än det vi redan gör i form av aktivism, påverkan, stöd, kunskapsproduktion, utbildning, konst och självförsvar?

Jag tänker på ett sms som Kristian Lundberg skickade i samband med en intervju om mäns våld mot kvinnor.

”Det man borde göra är att gå i samlad trupp på alla rättegångar som rör våld mot kvinnor. Dels för att visa kvinnan att hon inte är ensam. Dels visa mannen att vi ser.”

Det är kanske inte någon dum idé. Se till att mannen – och rättssystemet – vet att det är många som ser.

En saga som gör normen till undantag

Själv önskar jag att massmedierna börjar berätta om mäns våld på ett nytt sätt. Att journalister vågar använda kunskap och kreativitet för att tänka bortom de etablerade, motsägelsefulla berättelserna om mäns våld – där det förvisso erkänns att kvinnor utsätts för ett könsspecifikt våld men där ”vanliga män” aldrig har något med saken att göra.

I dessa berättelser kan våldet inte förstås som en företeelse vi har att förvänta oss av det samhälle vi lever i. Här finns heller inget utrymme för en förståelse av kvinnors motstånd mot våld som ett politiskt motstånd. I stället förläggs mäns våld till avvikande beteenden, problem i barndomen eller alkoholflaskan och kvinnor skrivs fram som det individuella offret.

Mäns våld beskrivs som undantag i det annars så jämställda Sverige snarare än en väsentlig beståndsdel i den heteronormativa könsmaktsordning vi lever i. Inga våldsutsatta kvinnor vinner på att vi fortsätter berätta den sagan.

Källor:

Unifem och Brå