Inför den legendariska tävlingen 10MILA i orientering kämpar kvinnorna för att befria sig från fördomar och äntligen nå en status som närmar sig männens.
10MILA genomförs i år för 65:e gången, och inför pensionsstrecket har det författats en jubileumsbok, som jag medverkar i. Och när man söker sig bakåt i tiden blir det snudd på tragikomiskt tydligt vilket manshistoria ens älskade 10MILA varit och i viss mån ännu är.
I förbifarten: 1942 avvisade orienteringsförbundet ett krav på att även damer skulle få distriktsmästerskap i budkavleorientering, då denna tävlingsform genom sin ”psykiska och fysiska påfrestning får anses mindre lämplig”. Ädla mäns omsorg om sköra kvinnovarelser.
När 10MILA första gången avgjordes, samma dygn som Hitlerriket bröt samman, var inte bara denna budkavle utan också hela orienteringsidrotten i högsta grad en oskuldsfullt självklart manlig historia. Kvinnor skymtar på gråmurriga fotografier, deras högst sekundära och kompletterande roll är bokstavligen avbildad. Inte så att kvinnornas existens förnekades; nej de var väsentliga i beredskapstrogna roller som beundrarinnor och funktionärer.
Och detta är nog, inte bara inom idrotten, en undanskymd men desto mer typisk aspekt av kvinnoförtrycket: att reduceras till beundrare, att vörda och med blossande kinder hylla män som är dramats självklara aktörer, de som genom tiomilanatten fört kavlen genom vresig vildmark, och nått målfållan där förr en patriotisk vers högtidligen förkunnades inför åskådarskarorna.
När männen väl gjort sitt, med skiftande resultat, var det gärna samling vid flammande bål, och plats för en Dan Andersson-romantik, om att ha eld, kött och brännvin till tröst (även om man väl dämpade sig vad gäller det sistnämnda). Man besjöng kvinnorna – eller snarare Kvinnan, som drömskt idealväsen med förmåga att vara på plats när behovet av henne blev påträngande. Hon omtalades för övrigt gärna som ”huldra” bland skogskarlarna, en trolsk och mytisk varelse, dock samtidigt prosaiskt nyttig i funktionen som exempelvis tålmodigt väntande kontrollant vid de rödvita skärmarna.
Ungefär så såg det länge ut inom orienteringsrörelsen och i hög grad också vad gäller 10MILA – fram till 1977, då stridbara orienterarkvinnor drivit igenom att även de skulle få vara med och tävla i denna budkavle. Visst, det tilläts, även om det i damklass var otänkbart med tio sträckor, nej, hälften fick vara nog, och de fick starta innan herrtävlingen, det ”egentliga” evenemanget. Därmed försvann också det som betecknats som 10MILA:s själ: Nattsträckorna.
Före varje stortävling genomför arrangörerna en viltavdrivning, så att framvällande löparhorder inte ska stressa älg och rådjur. Och vad kallas i skojfrisk hånfullhet damernas Tiomilavariant? ”Viltavdrivningen” – något som pliktskyldigt genomförs innan 10MILA verkligen börjar.
Länge var arrangörerna också ängsliga över att damsträckorna skulle vara för långa. Sammanlagda sträckan var ca 2 mil, i snitt 5 x 4 km, inte mycket för 1970-talets alla kvinnliga vältränade orienterare. 296 lag kom till start redan vid premiären.
Men kampen för jämställdhet med rimlig rättvisa var naturligtvis oavslutad. Till historien hör att det dröjde innan det blev obligatoriskt för arrangörer att anordna duschar inte bara för herrarna, och 1979 fördes en hetlevrad diskussion på hög förbundsnivå om man verkligen skulle kräva av arrangörer att erbjuda barnpassning vid tävlingarna (något som småningom utvecklats på föredömligt vis).
Numera leder kvinnor såväl junior- som seniorlandslagen både på dam- och herrsidan, vilket torde vara unikt i Idrotts-Sverige. Och 10MILA? Dagens vältränade och skickliga orienterare nöjer sig inte med förlegade upplägg. Anette Önerud, OK Ravinen, är en av dem som har gått i spetsen för en förnyelse. Hon föreslår ett upplägg där dambudkavlen utökas, till 7 sträckor, och då inkluderande nattbanor. Därmed börjar vi på allvar närma oss en tävling lika utmanande som männens.
Hur har han reagerat, den 10MILA:s ordförande som först tog emot Anette Öneruds förslag? Odelat positivt: Lasse Gerhardsson är en sann vän av förverkligad jämställdhet. Det är kanske också ovanligt många av männen inom orienteringsrörelsen – i princip. Återstår dock att se hur kvinnor och män tillsammans ska förverkliga jämställdheten.
