Förlossningsavdelningar och barnavårdscentraler utgör normerande institutioner där historiskt, socialt och politiskt konstruerade föreställningar om kön, familj, etnicitet och ras framställs som naturens egen ordning genom att de så tydligt länkas till reproduktionen. Det nakna livet kläs i meningsladdade begriplighetskategorier som pojke och flicka, lillasyster och lillebror, barn till ensamstående, första barnet, barn inom eller utom äktenskapet. Det liv som endast kan talas om som en han eller hon vägs, mäts, undersöks, bokförs, registreras, klassificeras, förses med etnicitet, klass, nationalitet, medborgarskap eller statslöshet. Det nakna livet upptas genom att skrivas in i traditionen: släkterna följa släktens gång. Att föda barn är att träda in i en väv av det som passar sig och det som inte passar sig, det som är normalt och onormalt. En ung nybliven mor någonstans i Sverige delar med sig av sina erfarenheter till Feministiskt Perspektiv. Hennes känsliga och välskrivna berättelse ger oss en närgången inblick i normaliseringskraftens verkningar på mikrosocial nivå. Här finns en utgångspunkt för intersektionell* analys och reflektion.
 

Det här är mammans berättelse: Första gången jag besökte BVC var jag ute i god tid inför besöket. Jag stod och väntade på min dotters blivande barnmorska utanför hennes rum, både nervös och förväntansfull. Tankar som ”Kommer min dotter ha gått upp i vikt som hon ska?” och ”Vem är det nu vi ska få möta” for genom min skalle, när en sprallig tant förvånat stannar framför mig. Hon frågar om jag har en inbokad tid, vilket jag svarar att jag har och rätar på ryggen i en stolt gest inför det lilla mirakel jag bär.

Barnmorskan går in i sitt rum och konstaterar efter en titt i sina papper att det är min tur att kliva på. När jag sätter mig ner säger hon ”Jag hade blandat ihop dig och en annan, trodde du skulle komma klockan två. Den andra kvinnan är svart och du är ju vit – så du må tro att jag blev förvånad när jag såg ditt barn som är…” Så sväljer hon avslutningen och väljer att byta ämne.

Svart och vitt

Vi pratar om hur min dotter mår och om det nya livet som mamma. Sedan har vi kommit fram till avsnittet om pappan och jag förklarar att jag inte vet vem som är hennes pappa – att det står mellan två stycken och att Familjerätten har påbörjat en utredning. Då ler barnmorskan och pekar med långfingret mot mig samtidigt som hon ritar upp en cirkel två varv och säger ”Du är ju vit…och din dotter, hon är…hon är…lite…hum…mörkare”. ”Ja…”, svarar jag, varpå hon nästan ropar fram: ”Då är pappan svart då, eller?” ”Jo”, svarar jag, ”men…” ”Så det kan inte vara svårt”, avbryter barnmorskan, triumferande.

”… det finns ju två”, fortsätter jag. ”Vadå”, säger barnmorskan, nu tydligt förvirrad, ”… är båda.., nej…, eller…, är båda svarta?” Jag nickar kort och hon fortsätter ”Jaha – hur kommer det sig? Var det en slump, eller du kanske gillar svarta bäst?” ”Det är väl ändå en person man gillar och inte hudfärgen”, svarar jag. ”En slump alltså”, konstaterar barnmorskan, och tillägger: ”Tänk att det kan slumpa sig så”.

Inte varje dag

Vi kommer överens om att jag ska meddela när vi vet vem pappan är så att faderns sjukdomshistoria kan skrivas in i journalerna. Innan jag ska få en rundvandring på BVC ber barnmorskan om lov att få säga något som ”kanske är opassande”. ”Aha”, säger jag, ”Ok, vadå?, varpå hon utbrister: ”Dina bröst, de är så små, som två små flickebröst!” Då jag inte svarar utan tittar förvånat på henne säger hon ”Det är inget fel på det, det finns mjölk i dem med, jag är ju van med gamla hängbröst, men du är så ung och de är så små… Äh, kan du amma medan vi går, så ska jag visa dig runt”.

Vi kliver ut i lokalen och när vi kommer runt hörnet stannar hon förskräckt. ”Vad är det nu då”, tänker jag och barnmorskan viskar: ”kom, kom” och backar bakåt. Sedan säger hon, med låg röst, ”Det sitter en kvinna där med burka”. Då jag istället för att bli förskräckt säger ”jaha?!” skakar hon på sig och viftar med handen, ”Äh, det inte varje dag man ser det bara. Ska vi gå åt ett annat håll, eller nej, vi har rätt att gå där ändå”. Så visar hon bestämt korridoren runt hörnet, där kvinnan sitter och ammar i väntan på sin barnmorska.

Hotfull hudfärg

Månaderna går och jag besöker BVC regelbundet. Barnmorskan är snäll och glad varje gång vi ses, berömmer mig i mitt moderskap och ger min dotter komplimanger. Fast det går inte ett enda besök utan att någon kommentar om min flickas hudfärg kommer upp. Så frågar hon nyfiket hur det går i faderskapsutredningen och jag svarar att det inte går framåt: den ene går inte att hitta och den andre vägrar lämna sitt DNA. Barnmorskan suckar och säger ”Hoppas verkligen att de kommer vilja träffa henne sedan, när de vet att de är pappa”.

Då förklarar jag att det bara är en som är pappan, men att båda betett sig hotfullt och inte vill veta av oss. Att jag vill få reda på vem som är hennes pappa av medicinska skäl och för att hon har rätt att veta. Självklart har de rätt till en kontakt så länge han vill henne väl, men så ser det inte ut i dagsläget. Så om han, vem det än är som är pappan, inte ändrar inställning till henne vill jag inte veta av honom.

Barnmorskan skakar på huvudet. Så funderar hon en stund. Sedan frågar hon ”Var båda hotfulla?” ”Ja”, svarar jag och hon säger i en lång suck ”Varför var du med två som behandlar dig så? Du kanske dras till farliga män? Var de snygga eller hur kommer det sig?” Då jag inte har lust att gå in mer på mitt privatliv eller min historia säger jag ”Jag har väl inte valt de bästa männen”. Hon suckar och frågar varför. ”Jaja”, säger jag. ”Det var då det. Men nu har jag i alla fall gjort det”. ”Vadå – har du träffat någon annan?” frågar barnmorskan. ”Ja”, svarar jag. ”Jag har en kille. Vi träffades tidigt under graviditeten och han har varit delaktig sedan dess.”

Bra slut?

Barnmorskan ger till ett glädjetjut och frågar om han är snäll. ”Han är den snällaste person jag mött”, svarar jag och försvinner för en sekund in i hur kär jag är och vilken fin människa jag funnit, men rycks ur mina tankar av barnmorskans fråga: ”Är han vit?” ”Ja”, svarar jag, förvånad.

Barnmorskan studsar upp från stolen och klappar med händerna: ”Åh, så bra! Vad glad jag blir! Nu kanske du kan förstå vad jag kände innan, en svensk tjej med en … svart man”. Hon grimaserar lätt och fortsätter: ”Nej, det slutar aldrig bra, det vet ju du, usch… Men, så nu har du en snäll kille, en svensk kille, så bra!”

”Att de är hotfulla och elaka har väl ändå inget med hudfärgen att göra”, säger jag, för att jag inte kommer på något bättre. Barnmorskan fnyser till och viftar bort det jag sagt och fortsätter istället att förklara hur skönt det är att jag träffat en svensk man. ”Att han är svensk är väl ändå inte det som avgör om han är snäll”, säger jag upprört. ”Nej, nej”, svarar hon då och ser på mig med en blick som säger ”En dag kommer du förstå” och så bokar vi in en ny tid.