I rapporten ”Konsten – Så funkar det (inte)” som kom år 2009, konstaterade genusvetaren Vanja Hermele att jämställdheten inom konstvärlden är under all kritik. Efter att ha bevakat och skrivit om konst i några år, kan jag inte annat än hålla med.

Det är den klassiska obalansen: trots att det går fler kvinnor än män på konstskolorna, är det männen som får ställa ut på de stora konsthallarna och tjänar mest pengar på sina verk. Och det är ingen nyhet att andelen verk av kvinnor i museernas konstsamlingar är pinsamt låg.

Samtidigt finns det en större medvetenhet om genus i dag än för bara några år sedan. Ledarna på landets konstmuseer skulle nog hävda att de strävar efter jämställdhet. Så hur ser höstens utbud ut på de stora konstinstitutionerna om vi synar det ur ett genusperspektiv?

Vi börjar på Moderna Museet i Stockholm som har två utställningar med bara män på programmet. Efter sommarens två utställningar med Klara Lidén och Siri Derkert är det förstås inte fel att lyfta fram några män.

Men medan utställningen om Siri Derkert i mångt och mycket behandlade hennes person, privatliv och romantiska relationer, fokuserar höstens utställningar om René Magritte och Michel Foucault, och J. M. W. Turner, Claude Monet och Cy Twombly snarare på konstnärernas yrkesroller och filosofi. Det är den traditionella uppdelningen, där kvinnan räknas till den privata sfären, och mannen till den offentliga.

Moderna Museet i Malmö börjar säsongen med en separatutställning med den isländske konstnären Sigurdur Gudmundsson. Senare i höst ställer de ut verk ur museets egna samlingar, och eftersom samlingarna domineras av män blir även det en utställning där männen är i majoritet.

I slutet av september öppnar Nationalmuseum i Stockholm sin stora höstsatsning om den ryska konstnärsgruppen Peredvizjniki. Presentationen på hemsidan nämner inte att det var en grupp som framför allt bestod av män.

När jag mejlar och frågar om det var några kvinnor med får jag veta att det faktiskt var två stycken, och att museet särskilt ansträngt sig för att få med varsitt verk av dem. I övrigt är det män och åter män, och jag kan inte låta bli att undra om en grupp som nästan bara bestod av kvinnor inte hade lyfts fram som just en kvinnlig eller kvinnodominerad grupp?

För precis som inom sporten och andra områden där mannen är norm, beskrivs kvinnliga konstnärer som just kvinnliga konstnärer, medan manliga konstnärer får vara ”konstnärer” kort och gott.

Ett museum som problematiserar bristen på jämställdhet är Göteborgs Konstmuseum. De har granskat sina samlingar ur ett genusperspektiv, vilket har resulterat i utställningen ”I nytt ljus – kvinnliga konstnärer ur samlingarna”, där olika kvinnor lyfts fram, samtidigt som museets förvärvspolitik diskuteras.

Det är självklart ett bra och viktigt initiativ, men det går inte att komma ifrån att kvinnorna återigen presenteras som just kvinnor, några som avviker från normen.
Och tittar vi längre fram i höst är Göteborgs Konstmuseums stora satsning en separatutställning med (den manlige) bildmakaren Jan Lööf.

Jag tittar vidare och hittar flera konsthallar där kvinnor och män är relativt jämnt representerade i höst. Några sådana exempel är Borås Konstmuseum, Dunkers Kulturhus i Helsingborg och Kulturhuset i Stockholm. Borås visar bland annat en utställning med Hilma af Klint och Adam Fuss, medan Dunkers ställer ut Sara Granérs serieteckningar.

På Magasin 3 och Bonniers Konsthall i Stockholm är det faktiskt kvinnorna som är i majoritet. Magasin 3 lyfter fram Andrea Zittel och Marijke Van Warmerdam i varsin separatutställning, medan Bonniers Konsthall öppnar en utställning med Ulla von Brandenburg och Malin Pettersson Öberg senare i höst.

Då är det desto deppigare att titta med genusglasögon på Prins Eugéns Waldemarsudde. Nu är det ett par år sedan de visade en separatutställning av en kvinnlig konstnär, och hösten fortsätter på samma sätt med tre män i huvudrollen: Carl Fredrik Hill, Erik Olson och Djurskulptören Anders Sandström.