Vissa hjältar faller – andra växer. Ytterligare andra överträffar alla förväntningar. Roya Hakimnia fick träffa Nawal El Saadawi som var på Sverigebesök i veckan. Framförallt avhandlades revolutionen och situationen i Egypten. Och vad internationell solidaritet kan innebära i nuläget.
Att ha hjältar och förebilder är alltid riskfyllt. Så har till exempel våldtäktsmisstankarna mot Julian Assange fått hjältar som Naomi Klein, Naomi Wolf, Tariq Ali och John Pilger att falla en efter en allt eftersom de uppvisat unkna konspiratoriska kvinnosyner. Så jag hade garderat mig inför middagen med författaren, feministen och läkaren Nawal Al Saadawi. 80-åringen som var på Tahrir varenda dag under revolutionens avgörande dagar och kritiserat och bekämpat diktaturer från britterna till Mubarak och nu övergångsregimen.
Men denna hjälte fick jag faktiskt bevara, även efter middagen. För den person som framträtt i hennes memoarer, den person som debatterat från Tahrir och den person som skymtat bakom hennes romankaraktärer, var precis den person som satt framför mig och ett gäng andra feminister under middagen i Stockholm i veckan.
Under den korta men intensiva tiden diskuterades många frågor men framförallt situationen i Egypten förstås. Hon berättade varför valet måste skjutas upp tills konstitutionen förändras och försäkrar likvärdig behandling oavsett kön, religion, klass och annat (sexualitet, javisst, försäkrade hon, men det går inte för mig att säga det, inte just nu i Egypten, då säger de att jag är Västs utsände).
Hon frågade oss: men hur gör vi med internationell solidaritet? På riktigt? Hon förhörde oss på klass, ni glömmer väl inte klassförtrycket? Och hon riktade sig framförallt mot de yngre i middagssällskapet (”jag är 80 år men jag tänker som de unga”) och tyckte mycket mer om förslaget att aktivister skulle åka på solidaritetsresor till Egypten, och sedan bjuda tillbaka aktivister till möten och demonstrationer i Sverige, än förslaget att vi skulle gå genom Svenska Institutet eller partier och organisationer.
Och när den socialistiska och feministiska psykiatern fick reda på att vi i Socialistiska läkare hade årsmöte i helgen lyste hon upp och skickade överlycklig med en hälsning som fångades på en mörk filmsnutt. Det är första gången jag hör om socialistiska och feministiska läkare, jag är så glad, det är väldigt viktigt att läkare kämpar mot orättvisor, håll kontakt med oss i Egypten!
Under middagen kom vi på idén att skriva i hop en text om att vi solidariserar oss med den egyptiska kvinnorörelsen, Egypt Women’s Union, i kravet att valet i september måste skjutas upp för att det ska kunna bli rättvist. ”Vi gör det nu, ge mig papper och penna!” sa Saadawi och några minuter senare var brevet formulerat. Vi ville döpa det till Stockholm-letter men Saadawi vägrade. Det här handlar om hela världen.
När några under middagen ville övertyga henne om att det ändå är bra att rösta i valet för annars skulle t e x muslimska brödraskapet vinna och att det inte finns tid att ändra konstitutionen, avvisade hon dem bestämt med sitt karakteristiska No, no, no, no, no! som hörts på radio och tv. Det här är en revolution och revolutionen har lärt oss att allt är möjligt. Vi vill inte få en ny Mubarak med ett nytt plastikopererat ansikte. Dessutom är jag läkare och jag behandlar inte symtomen utan sjukdomarna.
”Jag ser att jag har de yngre med mig”, sa hon med en blick mot mig innan jag sagt ett ord och jag insåg att min beundran måste ha synts i mina ögon och mitt kroppsspråk (japp jag föll in i spontana applåder några gånger under middagen). Men det förvånar mig att ni andra som är äldre, men ändå mycket yngre än mig, är så gamla, sa hon med ett stort skratt till de som förgäves försökt få Saadawi att kompromissa med sina övertygelser.
Så formulerades vad internationell solidaritet är hos sällskapet på Nytorget, som i tankarna var på Tahrir-torget: Att våga lita på att de egyptiska feministerna, aktivisterna och arbetarna vet vad de pratar om och stödja dem med handling (”vi behöver inte pengar, pengar korrumperar”).
Och jag vet att denna text är lite väl drömmande och upphöjer Nawal (”kalla mig inte madame Sadaawi, kalla mig Nawal”) till skyarna. Men varje person som revolterat helhjärtat hela livet på det sätt som Saadawi har gjort, mot imperialisterna, mot patriarkerna, mot kapitalisterna, privat och offentligt, måste beundras. Och riktigt övertygade revolutionärer har också förmågan att beundra tillbaka, som Saadawi visade med stödet till Socialistiska läkare och feministerna i Sverige.
Att ha Nawal al Saadawi som en förebild är att ha den livslånga kampen som förebild, den intersektionella solidariska kampen som bekämpar orättvisor oavsett grund. Och denna kamp kan aldrig falla.
Så vem följer med på solidariska aktivistresor till Egypten?
