Allt verkar normalt i Aten när vi korsar staden mitt i natten. Vi diskuterar med taxichauffören som berättar att demonstrationerna är på Sintagma torget, det finns folk där dag och natt, berättar han. Vi kommer på att vi faktiskt inte vet vad detta för västerländsk politisk tradition mycket viktiga ord heter på grekiska. Det heter plateia, infomerar han oss. Ja, det är klart tänker jag, som ”la plaza pública” på spanska.
Vi möter Christos Mollas, en grekisk filosof vars bokhylla varvar poststrukturalistisk litteratur, klassiska grekiska verk och de stora arabiska författarna på originalspråk även de. Han säger att torget delas i övre och nedre. Övre delen domineras av värdekonservativa och nedre delen av vänsterungdomar. Det sker något intressant när man återtar idéer om direktdemokrati, alla möjliga människor tar till orda, man hör intressanta ting. Men Christos är inte optimistisk. Han menar att det är en folkresning utan substans. Folk är upprörda men de har inga bra analyser av problemet och inte heller några vettiga lösningsförslag. Jag anmärker att den kritik mot storfinansen och motstånd mot privatiseringar av det allmänna som rapporteras i svensk media verkar artikulerade. Han invänder att problemet formuleras som en ekonomisk kris, men att det är mycket djupare än så.
Europeiseringen gick väldigt fort här, för några år sedan var det bra ekonomi och alla ägnade sig åt att konsumera. Ingen förstod vilka stora förändringar av sättet att leva som introducerades. Men livet var annorlunda tills nyligen och människor minns. Problemen ligger alltså inte på den ekonomiska krisens nivå, det är bara en ytlig manifestation. Problemen är etiska om du så vill, det handlar om vårt förhållande till den andre och vad som menas med det politiska. Alla är otåliga och vill ha omedelbara resultat, men vi måste ha ett längre perspektiv. Den mest optimistiska tolkningen av vad som händer på Sintagmatorget är att det ger upphov till en process som inte är omedelbar men som öppnas av att folk börjar tänka och tala.
