Orhan Pamuk vill inte prata om hur muslimerna ser på världen, han skrattar.

– Vi är alla individer, det finns ingenting som heter den orientaliska civilisationen eller den kristna civilisationen, vi är alla blandade, hybrider.

Uppvuxen i ett rikt borgerligt hem och utbildad i den amerikanska skolan i Istanbul, tackade han nej till ingenjör karriären som hans familj hade valt åt honom. Han studerade istället arkitektur och konst och blev målare, senare valde han att skriva men är fortfarande mycket nära bildkonsten.

Är du en politisk författare?

– Nej, nej, det finns inga politiska författare. Det finns författare vars böcker blir använda som politiska argument. Men jag har alltid ställt mig undrande, jag vill vara som Bertolt Brecht, som sade att goda författare ska inte skriva pamfletter.

Men den turkiska staten och flera nationalistiska grupper har åtalat dig. För att dina texter och intervjuer tolkas som politiska ställningstaganden?

– Men det är det som är problemet. De gör mig och sig själva en björntjänst, de förvandlar mig till en politisk författare. Jag gör politik som en enkel medborgare, på grund att jag tycker att det är vår plikt som författare att bry oss om vardagen, om de små tingen.

Pamuk talar ivrigt och passionerat. Han är i Sydamerika för att tala om sina senaste böcker men också för att följa en gammal dröm – att se Buenos Aires, staden där hans idol, Jorge Luis Borges, föddes och växte upp.

– Borges fick mig att se på den islamiska konsten på ett annat sätt, öppnade mina ögon till andra dimensioner.

Hur skriver du, vad får dig att skriva?

– Jag vill underhålla, men jag vill också att de som läser mig ska kunna identifiera sig med mina romanfigurer. Men jag vill också skriva om det som är annorlunda, det är att göra politik. Till exempel har jag alltid velat skriva som en kvinna, som Flaubert gjorde med madame Bovary. Men jag vet att det skulle tolkas som arrogant. Hur kan jag, en vit medelklass man, och så vidare, och så vidare.

Jag frågar min vän Basak, kurator i Istanbul, hur feministerna i Turkiet uppfattar Pamuk.

– Han är en viktig författare, han försöker förstå övergången mellan den ottomanska tiden och det moderna Turkiet, kluven mellan det islamiska arvet och viljan att vara en modern stat. I romanen Snö berättar Pamuk om en återvändande poet som har tillbringat flera år i exil och som är nu tillbaka i hans gamla stad Istanbul. Han träffar kvinnor, nationalister, radikal islamister, han försöker förstå vilken roll spelar alla i stadens mångfald. Han är ingen uttalad feminist men har gjort mycket för att ge kvinnorna en röst i hans berättelse om Istanbul.

Pamuks litteratur är en bro mellan den gamla Istanbul med sitt tusenåriga arv och framtidens Turkiet, där människor som bor där länkar samman många kulturella traditioner. Istanbul, Konstantinopel, staden som är en smältugn av kulturer kommer äntligen att återfå sin plats som bärare av en stolt historia.

Den oundvikliga frågan till Pamuk är: kommer Turkiet att klara av att göra upp med det förflutna? Det armeniska folkmordet och den kurdiska problematiken har också orsakat Pamuks stora problem. Men han avfärdar detta.

– Jag är en författare och en medborgare, jag har rätt att ha åsikter och mina åsikter kan ibland stämma med den turkiska statens åsikter och ibland inte. Det är min rätt, det tänker jag försvara.