– Jag är oerhört fascinerad av två saker. Det ena är att man fortfarande pratar i termer av A-landslag och dam-landslag. Allsvenskan och damallsvenskan. Det är fan förnedrande. Det andra är alla dessa ”experter” som sitter och analyserar fotboll. Det är inte bara en utan flera som sitter och tycker till om varandras kåserier. Den mediala sporten handlar mer om inbördes beundran än om själva idrottshändelsen. Sport är männens arena och har alltid varit.

Ett tydligt exempel på att män och fotboll står högre i kurs än när kvinnor utövar idrotten menar Pia Sundhage är när hon får frågor av journalister som lyder ”Vad är målet efter tränarkarriären i USA? Ska du komma hem och träna något allsvenskt herrlag?”

– Hur kan de tro att det skulle vara något att eftersträva. Jag tränar USA:s damlandslag. Ett enda misstag och jag får sparken. Varför skulle jag vilja harva runt med något herrlag i allsvenskan?

Hon fortsätter också att berätta om betydelsen av engagemang och att media skapar engagemang gentemot ”söderkisarna på Söderstadion, men inte kring tjejerna på Kanalplan. Detta bidrar till att människor inte tror sig kunna njuta av underhållningsvärdet i damfotboll på grund av att herrfotbollen ses som norm.

– Jag fattar inte vad det är som skrämmer så mycket med en kvinna i träningsoverall. Det bara susar till och fördomarna fullständigt haglar ner. Varför är det så stor skillnad när kvinnor utövar fotboll mot när männen gör det? Ok att det var så på min tid, ja menar vi tjejer fick ju inte spela fotboll. Men nu är ju det ett tag sedan. (Skratt).

Pia Sundhages fotbollskarriär började i Marbäck utanför Ulricehamn i Västergötland. En liten by med knappt 500 invånare. Startskottet för karriären gick när hon var sju år och detta under förklädnad till pojke – hennes namn var Pelle. En ledare i Marbäcks IF, Kent-Olof Johansson, som var vän med hennes pappa såg Pia Sundhages enorma intresse för fotboll. En dag sa han till henne att de kunde luras lite.

– Vill du spela i laget? frågade han. Javisst svarade jag. Så efter det började han kalla mig för Pelle. På så sätt började jag lira fotboll. På den tiden hade det blivit okej att vara pojkflicka men absolut inte det motsatta.

Pia Sundhage blev lagets stjärna. Efter tre års tid upptäcktes detta av några ledare från motståndarlagen och hur det gick till kommer Pia Sundhage inte ihåg. I samma veva flyttade familjen till Ulricehamn och Pia Sundhage bytte då skola.

I slutet av 60-talet och början på 70-talet var gymnastiklektionerna för flickor och pojkar separerade. Tjejerna spelade brännboll och killarna fotboll. Men på rasterna lirade Pia Sundhage fotboll med killarna.

– Jag vågade inte protestera under gympalektionerna, så jag slog till den där jävla bollen med brännbollsträt långt över staketet och tyckte det var så oerhört löjlig sport. Men så hade jag så otroligt bra lärare och han förstod till slut att jag inte tyckte detta var roligt. Han frågade mig om jag ville ha gympa med killarna i stället. Min uppväxt och skolgång har verkligen varit fantastisk. Jag har alltid fått vara den jag ville. Jag var udda, jag ville spela fotboll och det fick jag.

Pia Sundhage växte upp i en arbetarklassfamilj med fem syskon. Ordet solidaritet var lika självklart som mat på bordet. Hon berättar stolt om en pappa som var busschaufför och en mamma som var servitris. Ingen av föräldrarna är nu i livet. Pia Sundhage uttrycker att ”morsan var före sin tid”.

– Jag är uppvuxen med den här fria uppfostran, mina syskon och jag brukar säga ”fri från uppfostran”. Det innebar att vi alltid hade väldigt simpla regler att förhålla oss till. Det har bidragit till att jag aldrig glömmer mina rötter och att jag bär mitt förflutna med stolthet. Reglerna innehöll helt sonika – respekt.

Hon berättar om betydelsen av att gå från ord till handling. Dök det upp ett problem så löste man det tillsammans. Alla i familjen var lika viktiga både i motgång som medgång.

– Va tjyven, sa pappa alltid när det strulade till sig. Det var i stället för att svära. Så nu säger vi syskon alltid det när något inte går som vi vill.

Solidariteten har också haft stor betydelse för Pia Sundhages fotbollsfilosofi som hon kallar 7-1 systemet. Här gör hon en liknelse med Bob Dylans låttext ”I became what I was practising”. Systemet innebär att sju positiva saker väger över en negativ. Det handlar om att förstärka det som är bra. ”Spela på din bästa fot” som Pia Sundhage förklarar. Ett misstag ska inte överskugga det som har fungerat. Ett bra exempel på att praktisera detta är att behandla alla olika.

– Vi tar emot text, kroppsspråk olika beroende på vilken miljö vi kommer ifrån. Om jag som tränare ska behandla alla lika utifrån mina normer lägger sig solidariteten platt. Jag måste möte en människa där den befinner sig. Om du är dålig på att slå en hörna med vänsterfoten finns det ingen anledning att du ska lägga all energi på att lära dig det. Det är därför vi är ett lag. Någon annan som är bättre på det tar hand om hörnan. Du tar ansvar för det du är bra på.

Med 7-1 systemet i bagaget tog Pia Sundhage och det amerikanska landslaget OS-guld i Peking 2008. Efter detta fick laget och ledarna en inbjudan att komma till Vita huset och bli gratulerad av den dåvarande Presidenten George Bush. Men Pia Sundhage valde i stället att ta emot gratulationerna i Örebro.

– Att åka till George Bush få några ord av honom, gå in i ett hus som representerar amerikansk politik, valet var lätt. Jag åker mycket hellre till Örebros rådhus och ta emot gratulationer från folket där. Dessa två olika alternativ står för olika saker. Den äktheten och närheten som fanns i Örebro tilltalar mig mycket mer än att åka till Vita huset och Bush, som jag för övrigt ogillar. Jag valde helt enkelt en annan miljö.

Nästa stora utmaning blir det kommande världsmästerskapet i fotboll för damer. Turneringen spelas i Tyskland och går av stapeln den 26 juni och det är ingen tvekan om att Pia Sundhages mål är guld.

– Självklart siktar vi på att vinna. Allt annat vore skitsnack. Vi vet att det kommer att bli oerhört svårt. Vi respekterar alla lag och det kommer att krävas att alla spelare ger hundra procent varje sekund för att ha en chans att knipa guldet.

Pia Sundhages kontrakt löper ut 2011 och vad hon ska göra efter det vet hon inte. Men att ta över ett allsvenskt herrlag ligger absolut inte på drömlistan. När herrlandslaget skulle utse en tränare efter den förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck, gick det rykten om att Sven-Göran Eriksson och Pia Sundhage skulle ta över herrlandslaget.

– Nu var detta aldrig på tal men jag har aldrig fått så många dumma frågor från journalister som jag fick under den tiden. ”Hur ska du klara av att träna herrar?” och kommentarer som ”om hon ska ta över herrlandslaget så kan ju vem som helst göra det”.

Men det var en fråga som Pia Sundhage ständigt möttes av ”när är den första kvinnan mogen att ta sig an ett herrlandslag?”.

– Frågan är ju för fan helt fel ställd. Jag vände i stället på den och frågade ”när är manliga fotbollspelare mogna för en kvinnlig tränare?”

Fick du några svar?

-Du! Jag orkade nog inte lyssna.

Så när blir manliga spelare redo att tränas av en kvinna tror du?

– Ja… då är jag död och begraven.