Efterkrigstiden brukar beskrivas som en ny epok i svensk barnlitteratur. Man brukar i denna kontext nämna tre författare som hade ett genombrott 1945: Lennart Hellsing, Tove Jansson och Astrid Lindgren. Astrid Lindgrens Pippi Långstrump har i synnerhet fått symbolisera ett förment nytt ideal om det fria barnet och upproret mot vuxenvärldens ordning och regler inklusive genussystemets regler.
I studien Fria flickor före Pippi: Ester Blenda Nordström och Karin Michaëlis – Astrid Lindgrens föregångare försöker Maria Wahlström visa att detta ”genombrott” inte uppstod från tomma intet. Wahlström visar att mellankrigstidens barnlitteratur innehåller tendenser som liknar efterkrigstidens genom närläsningar av Ester Blenda Nordströms och Karin Michaëlis böcker vars barnkaraktärer också är normbrytande och självständiga. Wahlström visar också på likheter i form och språk.
