– Jag hoppas de är smartare den här gången. Förra attacken mot flottan, när de dödade nio personer, skadade inte bara flottan och palestinierna. De skadade också det israeliska folket. Vi tappade ansiktet.

Feministiskt Perspektiv talar med Pnina Feiler, som är hemma i huset, beläget i staden Yad-Hanna vid gränsen till Västbanken i Israel.

– På flottans möte i Aten röstades det igenom att jag skulle få en plats på båten. Ett enhälligt beslut. Alla röstade ja, säger hon och ler.

Pnina Feiler är mor till den kände konstnären, musikern och aktivisten Dror Feiler. Han är en av talespersonerna för Ship to Gaza. Nu, för första gången, kommer mor och son agera tillsammans för något de båda kämpat för så länge Pnina kan minnas.

Om några dagar beger hon sig till Aten för att ansluta till flottan. Hon har inte sagt något till sina grannar. Hon tänker bara berätta det för en av sina närmaste och sedan får den personen tala om det för de resterande. Då är Pnina Feiler redan på väg.

– Jag har i hela mitt liv varit politiskt aktiv. Jag har demonstrerat mot polismakten, mot blockaden, mot militären, kapitalismen, ja allt. Det har inte alltid varit ”trivsamt”, säger hon och skrattar.

– Mina vänner vet hur jag är och de kommer att förstå varför jag gör detta.

När förra årets flotta attackerades av israelisk militär visste Pnina Feiler inte om hennes son var en av de döda. Det skulle komma att ta tre plågsamma dygn innan hon fick besked.

– Jag fick veta att folk hade dött. Mina tankar var ”vilka är döda, hur dog de, var dog de?”. Jag visste ingenting. Jag åkte till Ashdod och deltog i demonstrationen utanför fängelserna, men jag visste fortfarande inget. Efter tre dagar fick jag ett samtal från den svenska ambassaden och de berättade att min son var vid liv.

Nu ska du själv åka. Hur gick tankarna innan du bestämde dig?

– Jag är inte så ung längre och jag har ont i min rygg. Om två månader fyller jag 88 år. Jag var lite orolig för att de andra passagerarna skulle tycka att det är jobbigt att ha mig med. Men efter att jag talat med Dror tog jag beslutet att åka. Jag tycker att det är viktigt att visa världen och palestinierna att det faktiskt finns israeler som förstår och vill hjälpa Gazas befolkning att bli fria

Stoppa båtarna

Pnina Feiler är medlem i Physicians for Human Rights, PHR. Via dem får hon varje dag ny information om läget på andra sidan muren. Varje lördag har PHR en mobil klinik på Västbanken och i den arbetar hon sedan minst 20 år tillbaka som sjuksköterska.

– Palestinierna i Gaza har inte tillgång till medicin, instrument för operationer – ingenting. I dag sa de på nyheterna att en ung palestinsk pojke dog när han skulle ut med sin båt och fiska. Han träffades av militärens granater. Sådant sker hela tiden.

Hon menar också att den israeliska staten är proffs på att skrämma den egna befolkningen. Majoriteten av människorna tror att förra årets attack berodde på att militären blev attackerade och att Gazas befolkning vill döda israelerna.

– Propagandan här är smart och stark. Om vi häver blockaden kommer de att anfalla oss. De är terrorister och vi är deras offer, säger hon.

Hur ser du på att den turiska båten Mavi Marmara inte åker?

– När det talas om Ship To Gaza flottan i Israel nämns den som den ”turkiska” flottan. De galna muslimerna och terroristerna. Tyvärr är det så att Israel kommer att få svårare att motivera en attack mot en massa vita, på papperet ”äkta”, européer. Men de säger hela tiden att de ska göra allt som krävs för att stoppa flottan.

Är du rädd?

– Jag är inte den typen. Jag tänker på det. Att detta kanske inte kommer att bli en vacker syn. Men kampen är sällan vacker.

Hon säger också att israeliska militären kommer att göra bort sig om de attackerar en snart 90-årig gammal kvinna. Visst vet hon att det är precis så de behandlar palestinierna men nu tittar hela världen på med helt andra ögon. Hon är väl införstådd med att det kan komma att riktas vapen mot flottan och att det finns stora chanser att de också kommer att användas.

– Det här är en risk och jag tar den. Men det är också ett äventyr som inte händer varje dag.

Mötas ansikte mot ansikte

Det bästa som kan hända för att människor ska respektera varandra är enligt Pnina att mötas. Om det är en stor vägg mellan människor så ser man inte att de också är människor, med ögon, näsa och mun. Sjuka, friska, bra och dåliga. Då befästs bilden av de andra som ”satan” och ”terrorister”.

– Vår stat gör det i princip omöjligt för israeler och palestinier att mötas. Man måste söka tillstånd för att åka in i de områden där palestinierna bor.

Hon önskar att fler människor ska förstå att alla är med och förtrycker palestinierna. Det är viktigt, för de stora medierna stöttar israelisk politik och då handlar det om att se bakom sakers tillstånd.

– Palestinierna är förtryckta av mig. Det är mina skattepengar som går till militärens dödspatruller mot min vilja. I stället för det kunde vi satsa på bättre skolor, skolböcker, sjukhus. Jag vill ge en liten droppe av mina åsikter. Något rinner alltid igenom. Allt som du gör får en mening för eller senare. Ibland när du minst anar det. Därför är det viktigt att uttrycka sig och framför allt att agera.

Hur tror du att den israeliska regeringen kommer att behandla dig när du kommer tillbaka?

– Om jag kommer tillbaka, vi måste prata klarspråk. Svaret på din fråga – jag vet inte.

Hur känns det att delta i denna solidaritetsaktion tillsammans med din son?

– Lyssna, vi delar samma politiska ståndpunkter. Han är lite mer extrem än vad jag är. Men vi har samma grund. Jag är glad att göra detta tillsammans med honom. Detta är inte bara en familjeangelägenhet. Det är så mycket större. Efter förra flottan blev han förbjuden att besöka Israel i 10 år. Så jag är glad att möta honom och möta honom ”in action”. Jag är stolt över att han är en del av Ship To Gaza.

Pnina Feilers röst och hennes bestämda blick viker inte undan en sekund. Den snart 88-åriga kvinnan vet vad hon står för och vad hon vill göra. Hon fruktar inte israelisk militär. Det vardagliga kriget mot Israels politik ingår i hennes liv. Helt plösligt säger hon:

– Man kan se det på det här viset också Jag har levt mitt liv. Jag är inte 18 år länge. I min ålder är många döda sedan 10 år tillbaka. Du verkade tveksam när jag sa att jag inte var rädd. Jag säger det en sista gång – jag är inte rädd, inte det minsta.