Den fuktiga värmen och doften av grillat letar sig behagligt till luktsinnet och väcker en redan mätt mage till liv. Musik och karaokesång hörs från gatan och river ner applåder och skratt.

Ikväll är det avslutningsfest efter en lång arbetsvecka för ett gäng poliser från den nordvästra staden Alo Setar.

Esanna, 34 och Sitishoraya, 29 och deras kollegor har blivit hitrekryterade för att förstärka Langkawipoliserna under den populära Limafestivalen i Langkawi.

– Vi är helt slut efter en lång och hård arbetsvecka, känns så kul att avsluta veckan med fest, säger Esanna samtidigt som hon skalar en grillad räka.

Det gäller att tala i hög ton, nästan skrika för att överrösta karaokesången som tycks vara väldigt populär. Det är många som anmält sig för att äntra scenen och ta ton. En av dem är Sitishoraya.

– Självklart ska jag upp och sjunga. Lite nervöst är det faktiskt. Inga kvinnor har gått upp än så länge, men jag ska upp. Hoppas få med mig Esanna också, säger hon och puttar på Esanna.

Stolta över landet

De båda kvinnorna kommer från relativt fattiga hem och att bli polis i Malaysia betyder en säkrad ekonomi. Du blir inte rik, men du är tryggad.

– Det känns viktigt och jag är stolt över att visa min familj att jag är självständig. Sedan hjälper jag även till lite med deras ekonomi, säger Esanna.

Sitishoraya nickar instämmande och flikar även in att det känns väldigt bra att tjäna den malaysiska staten också.

Varför är det viktigt?

– Vi malaysier är stolta över vårt land. Staten har lyckats bra med att föra ihop olika folkgrupper och religioner. Titta bara runt omkring dig här på festen, säger hon och pekar ut i mot den den öppna lokalen som endast bär tak för skydd mot eventuellt regn.

Och visst ser det så ut – här i alla fall. Kvinnor och män indier, malaysier och kineser. Kvinnor med slöjor och kvinnor utan. Alla pratar med alla, de sitter inte uppdelade efter ursprung, eller efter kön.

– Så här ser det faktiskt ut i hela vårt land, betonar Esanna.

Trevlig stämning på polisernas avslutningsfest.
Foto: Saman Ali

”Känns pinsamt”

På frågan hur lönefördelningen ser ut kvinnor och män emellan förstår de först inte riktigt frågan. Efter tre försök på olika sätt, börjar de skratta.

– Menar du att vi skulle tjäna mindre pågrund av att vi är kvinnor? Varför tror du det? frågar Sitishoraya.

Känns pinsamt att beskriva hur det ser ut i Sverige. Bägge blir förvånade över informationen. De tittar på varandra och verkar tycka att det är mycket konstigt.

– Varför skulle vi få minde lön? Vi gör ju samma arbete. Men visst skiljer det sig beroende på vilket arbete du har. Är du inspektör så tjänar du såklart mer än en vanlig polis. Men det är ju inte så konstigt, säger Esanna.

Kan kvinnor också bli inspektörer?

– Ja självklart, varför skulle vi inte? blir Esannas svar.

Nu har en hel grupp av poliser, med färskgrillade fiskar och annat smått och gott klämt ihop sig vid bordet och lyssnar nyfiket på intervjun. Karaoken fortsätter troget i bakgrunden. Mörkret har lagt sig och svala vindar fläktar i hettan.

Känner ni som kvinnor er respekterade av männen på arbetsplatsen?

– Självklart respekterar vi kvinnor svarar plötsligt en man.

– Nu var inte frågan till dig, utan till Esanna och Sitishoraya, säger jag artigt och vänder blicken mot kvinnorna.

– Vi känner oss inte annorlunda behandlade bara för att vi är kvinnor. Vi är där för att göra ett arbete och vi hjälps åt. Däremot tycker alla vi att det är skönt när cheferna inte är i närheten. De kan vara jobbiga , menar Sitishoraya.

Bättre betalt och bättre arbetstider

Folksamlingen skrattar och applåderar åt hennes svar. En man säger till Sitishoraya att det snart är dags för henne att gå upp och sjunga. ”Hjälp” säger hon och vädjar till Esanna att hon också ska gå upp. Hon säger att hon inte vill. ”Kom igen nu skanderar kollegorna runt bordet”.

– Men jag vill inte… Ok, om Sitishoraya sjunger först.

Har du några fler frågor för nu vill vi fortsätta festen? frågar Sitishoraya.

Egentligen finns hur mycket frågor som helst, men sista frågan blir:

Vad har ni för drömmar?

– Inspektörer, vi vill bli inspektörer.

Varför?

– Bättre betalt och bättre arbetstider, svarar Sitishoraya. Samtidigt ropar en man från scenen upp hennes namn. Det är dags för Sitishoraya att gå upp och sjunga.

Hon skrattar nervöst och applåderna tar vid. Sitishoraya väljer en äkta malaysisk sång. När hon tar första tonerna ställer sig varje hårstrå på kroppen upp. Det går en rysning ända från tårna och upp i huvudet.

Där och då undrar jag om hon kanske skulle blivit sångerska i stället.

Sitishorayas sång ger rysningar.
Foto: Saman Ali