I torsdags arrangerade forskningsgruppen Challenging Violence och Umeå centrum för genusstudier, UCGS, en temadag på Umeå Universitet med rubriken Mäns våld mot kvinnor i det jämställda Sverige.

Sverige är med i toppstriden på rakningar av jämställdheten i världens länder. Men åhörarna i den fullsatta föreläsningssalen skulle denna dag flera gånger få bekräftat att de höga placeringarna snarast beror på bristande konkurrens än några tecken på reell jämställdhet. I alla fall när det gäller kvinnofrid.

Förra året anmäldes 27 320 fall av kvinnomisshandel, och 2 501 fall av grov kvinnofridskränkning. I samtliga fall av polisanmälda våldtäkter var förövaren en man, i överväldigande 97% av fallen var den utsatta en kvinna (siffror från BRÅ).

Nedslående resultat av insatser

Polisens hantering och bemötande av våldsutsatta kvinnor har alltid varit avgörande för kvinnornas vilja att anmäla, att föra ärendet vidare och möjligheterna att få en fällande dom. Detta är i sig ingen nyhet. Det är heller ingen nyhet att rättsväsendet i många fall genom åren misstänkliggjort de utsatta kvinnorna, exempelvis genom att ifrågasätta hur de varit klädda och ifall de möjligen själva provocerat fram våldet. Men sedan regeringen år 2007 antog handlingsplanen för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, och 10 000 poliser gått specialutbildning i ämnet, så torde väl problemet vara på god väg att åtgärdas?

Tyvärr inte. Utsatta kvinnor blir fortfarande misstänkliggjorda. Åsa Söderberg och Lena Vännman, som jobbar med behandling för våldsutsatta kvinnor i ASTA-teamet vid Västerbottens läns landsting, citerade den franska filosofen Albert Camus: ”Människor har svårt att greppa tanken på att dåliga saker kan drabba bra människor, så därför tenderar människor att förändra sin bild av ett brottsoffer så att de på något sätt förtjänar att ha blivit utsatta.”

Omkastade skuldskänslor

De våldsutsatta kvinnor som uppsökte ASTA-teamets verksamhet bär nästan alla på djupa känslor av skuld- och skamkänslor över att de blivit utsatta, samt såg sig själva som ansvariga för övergreppen eftersom de själva provocerat fram våldet genom exempelvis att vara korkade eller tjatiga.

Detta parallellt med hur Kerstin Edin och Bo Nilsson, forskare i folkhälsovetenskap respektive etnologi, i sin intervjustudie av våldsutövande män visat att inga av männen såg sig själva som förövare utan snarare använde våldet som någon form av självförsvar och för att återvinna förlorad mark. Männen såg sig antingen som offer för sitt sociala arv av en våldsam och känslokall barndom, eller som kuvade toffelhjältar som äntligen stod upp för sig och återtog sitt berättigade utrymme.

Förövarna ser sig som offer, och brottsoffren som förövare.

Nästa nedslående resultat presenterade Katarina Weinehall, universitetslektor i pedagogik, som intervjuat av 24 män och kvinnor inom poliser. Med en skrämmande likstämmighet, även om individuella undantag fanns, hade poliskvinnorna en verklighetssyn i linje med de officiella jämställdhetspolicyerna, och polismännen en i det närmaste diametralt motsatt verklighetsbild.

Katarina Weinehall har intervjuat polismän och poliskvinnor om deras syn på offer och förövare.

Berättigar våld som försvar mot tjat

Poliskvinnorna beskrev våldsoffret som en kvinna intvingad i en destruktiv normaliseringsprocess där våldet blir vardag och ansvaret för att ha frammanat våldet läggs på kvinnan. Polismännen beskrev samma våldsoffer som den sortens hopplösa kvinnor som söker sig till en viss sorts våldsamma män.

Poliskvinnorna beskrev förövaren som en man med totalt kontrollbehov, utagerande svartsjuka och kalkylerande våldsutövande. Där mannen vet precis var på kroppen han ska slå och precis hur mycket våld som ska använda för att det inte ska synas på kvinnan dagen efter. Polismännen beskrev samma förövare som om han själv vore utsatt, och bara försvarar sig från kvinnans tjat och gnat genom att tvinga ner henne på golvet eller ge henne en lavett. Männen förmodades också ha varit påverkade av alkohol och tillfälligt ha tappat kontrollen, vilket lett till deras våldsamma snedsteg.

I detta läge vrider sig flera av åhörarna obekvämt på sig. Andra stirrar med chockade ögon. Kan detta verkligen stämma, att kvinnliga och manliga poliser uppfattar situationer så olika?

Döljer sina fördomar

Ja, enligt Katarina Weinehall. Hennes intervjustudie visade förvånansvärt liten variation bland intervjupersonerna inom respektive kön. Men hon är också snabb på att påpeka att polismännens beskrivningar är sagda till henne ”off the record”. Männen känner mycket väl till officiella policyer och riktlinjer kring mäns våld mot kvinnor, kring normaliseringsprocesser och övergripande samband mellan kön och makt. Men bakom kulisserna är attityden något helt annat än den officiella linjen.