Det är Pride i Soweto, en av Sydafrikas största och mest kända svarta kåkstäder. Festligt och avslappnat på ytan, men därunder finns ett allvarligt budskap. Forum for the Empowerment of Women, FEW, har organiserat Pride här sedan 2004. Syftet är dels att offentligt hylla sin identitet som svarta, lesbiska kvinnor, dels att uttrycka sin ilska och förtvivlan över de hatbrott de som grupp utsätts för.

1996 blev Sydafrika det första landet i världen att skriva in skydd mot diskriminering på grund av sexuell läggning i konstitutionen. 2006 fick personer av samma kön rätt att gifta sig. Trots en ovanligt progressiv konstitution och en flora av aktiva hbt-organisationer, lever många, framförallt lesbiska, i Sydafrika under hot om våld. Hatbrotten är grova och vanligt förekommande. Luleki Sizwe, en organisation mot hatbrott, slår fast att tio lesbiska kvinnor våldtas varje vecka bara i Kapstaden på grund av sin sexualitet. Tidningen The Guardian rapporterade 2009 att 30 lesbiska kvinnor mördats på grund av sin sexualitet i Sydafrika de senaste tio åren.

Homofobi på hög nivå

Forskaren Henriette Gunkel kommenterar att en av anledningarna till de utbredda hatbrotten paradoxalt nog verkar ha ett samband med den ökade synligheten för lesbiska, vilket är ett resultat av de framgångar hbt-rörelsen nått på ett politiskt plan. Men nu, som en del av nationsbygget i efterdyningarna av apartheid, har sexualitet börjat utnyttjas som en nationell identitetsmarkör.

Nuvarande president Jacob Zuma – det demokratiska Sydafrikas första ”öppet homofobiska president” – spelar på konservativa och traditionella stämningar, menar Gunkel. Det har bland annat betytt att homofobiska uttalanden har kommit från statens högsta instans och att homofobiska män har fått presidentens stöd till olika höga positioner. Homofobin är alltså långt ifrån enbart en fråga för gräsrötterna – till viss del används det som en populistisk strategi från statsmannahåll.

På Soweto Pride sitter Edwin Mamogobo vid hbt-organisationen OUT:s tält. Han arbetar med att guida unga hbt-personer kring deras sexualitet.

– Det här är en öppning till det stora Pride, säger han och syftar på kommande veckas Johannesburg Pride.

– Det är ett högtidlighållande av de som brutalt mördats, framförallt lesbiska kvinnor. Lesbiska kvinnor mördas för att de öppet visar sin sexualitet. Män känner att deras maskulinitet hotas av det, säger han.

Det är i stort sett bara svarta personer som deltar i Soweto Pride, av vilka en majoritet är kvinnor.

– Du märker att det är mest lesbiska kvinnor här – det är på grund av den situationen, säger Edwin Mamogobo.

Problem med temat

Virginia Setshedi är en av de många kvinnliga Pridedeltagarna. Hon är en veteranaktivist i Sydafrikas sociala rörelser som snart ska börja en anställning i hbt-organisationen the Lesbian and Gay Equality Project.

– Jag är en del av hbt-befolkningen, men mer ändå: jag är en aktivist som slåss för mänskliga rättigheter. Hbt-rättigheter kan inte separeras från mänskliga rättigheter, men en del aktivister försöker isolera hbt-kampen, säger hon. Enligt Virginia Setshedi hänger kampen för hbt-rättigheter ihop med kampen mot globalisering och nyliberalism.

Även om hon deltar i Soweto Pride kommer hon däremot inte att delta i följande veckas Johannesburg Pride:

– Jag har ett problem med temat för Johannesburg Pride: Born this Gay. Det tar bort rätten att välja, och diskriminerar även mot bi- och transsexuella och intersexuella människor. Det visar att vi måste arbeta även mot vår egen rörelse.

Laurika och Elandrie.

En vecka senare är det Johannesburg Pride. Det är stor skillnad från Pride i Soweto: här deltar mängder av vita hbt-personer, och stora företag har valt att sponsra evenemanget. Det är sannerligen en folkfest och det unga paret Laurika och Elandrie, som varit tillsammans i två år, deltar med glädje i ett sammanhang där ”vi kan vara oss själva, och känna oss bekväma”, med Laurikas ord. Parets menar att det största problemet de har är Elandries föräldrar, som inte accepterar hennes sexuella läggning fullt ut.

– De tycker inte att det är naturligt – det är det inte heller, men det är så här jag är, förklarar Elandrie.

Misstror regeringen

Lite närmare scenen, som blandar musik från kåkstäderna med poplåtar översatta till afrikaans, står Ilana Heradien. Hon firar att hon är gay på Pride, som hon besökt varje år de senaste fyra–fem åren.

– Den viktigaste frågan för mig är hatbrotten, säger hon.

– Folk försöker ändra på gay-personer, och mina tankar går framförallt till de kvinnor i mitt område som blivit våldtagna och mördade på grund av det. Enligt mig kan inte regeringen göra något åt saken, det är en personlig sak, säger hon.

Ilana Heradien

Men trots betoningen på det våld så många lesbiska kvinnor hotas av, vill hon inte svartmåla Sydafrika:

– Vi accepterar skillnader – vi accepterar gaypersoner från Botswana, Sverige, från alla länder! Och hur många länder förutom Sydafrika accepterar homosexuella giftermål? Sydafrika avancerar idéer!