Vad betyder utmärkelsen för dig?

Jag fick meddelandet när jag var i Havanna tillsammans med min dotter. Det var svårt att nå mig på grund av den bristande internetuppkopplingen där. Jag är tacksam för att de inte gav upp och att ansträngningarna lyckades.

Professionellt ger priset mig en väldigt fin känsla. I mitt hemland, Kuba, och under mina 30 år som journalist har jag redan vunnit några nationella journalistpriser. Mary Fran Myers är mitt första internationella pris. Eftersom det är ett hederspris som tillägnas engagemanget och medvetenheten hos de som erkänns är jag väldigt rörd.

Visst är det lättare att rapportera om väletablerade aktiviteter eller verkligheter. Att bevaka den mest oväntade tragedin, som inte lämnar offren annat utrymme än enorm förvirring och lidande när den händer, innebar för mig att resa genom dimensioner av smärta (vilket också var titeln på den första serien artiklar jag skrev för SEMLAC). Jag tvingades överkomma min egen sorg inför så mycket sorg för att kunna skriva. Att dessutom tillämpa ett genusperspektiv inför all ångest innebar att ställas inför mitt eget politiska engagemang som feminist.

Hur ser du på mediernas roll efter den mest akuta fasen i en katastrof?

De flesta ”stora” mediers praxis är mycket olycklig, när de inte ser vad som händer i närheten av väggarna som kollapsat, utan låter dessa dölja vedermödorna, de många våldtäkterna, de sexuellt överförda sjukdomarna, mödradödligheten och tystnaden. Tystnad och ensamhet omsluter de människor vars ilska inte räcker till att upptäcka hur folk förhandlar med den fruktansvärda smärta som invaderat dem.

Har någon erfarenhet varit avgörande för din uthålliga bevakning av katastrofen?

De organiserade kvinnornas erfarenheter generellt, deras organisationer Enfofam (ett centrum för dokumentation) och Sofa (solidaritet mellan kvinnor), tidningen som Clorinde Zephir ger ut – Famn Ayití – och Conap (paraplyorganisation för kvinnorörelsen på Haiti), men framför allt den tydliga vetskapen om att solidaritet med Haiti inte kan bygga på välgörenhet utan erkännande av kvaliteten hos de personer som mötte tragedin i januari 2010 och som nu, dessutom, är offer för det stora brottet koleran. En sjukdom värre än pesten, och en ”gåva” som givits folket genom FN:s intervention. 
Även ”givarmakternas” intervention, särskilt USA:s, får mig att darra av ilska och vanmakt, för inget av det vi kan göra utifrån våra yrken är tillräckligt. Än mindre kan vi glömma det som fortfarande pågår.

Boken Haiti reser sig, av kollegan från Puerto Rico, María Suárez Toro – som hade möjlighet att åka till Haiti, och återvända igen med solidaritet, tält och omsorger – har stärkt min övertygelse om att myckte återstår att göra inom och utifrån Haiti.

Hur vill du beskriva dagens situation?

Utan stor övertygelse hoppades jag att Mirlande Manigat (presidentkandidat) skulle vinna valet. Jag läste artikeln som Clorinde Zephir gjorde med henne och som spreds via den Barcelona-baserade nyhetsbyrån La Independent. Jag fick förtroende för hennes bedömningar. Förutom att hon är kvinna är hon som politiker övertygad om att FN-missionen måste lämna landet.

Med erfarenheterna från den kubanska revolutionen, där unga människor konstrerade nya framtider, hade jag inga större illusioner om att en karismatisk musiker, förmodligen med goda rådgivare, skulle kunna erbjuda den haitiska nationen ett realistiskt regeringsprogram. Efter att ha iakttagit Michelle Martellys (Haitis president sedan april) aktiviteter och resor under den här första regeringsperioden har jag många frågetecken om vad han tänker göra och med vem; vilka underkastelser kommer den här presidenten att gå med på?, hur mycket älskar han egentligen sitt folk?, kan och vill han undkomma den chockpolitik som USA planerar?, kommer han kunna ta anarki och oordning ur de strukturer som behövs för att styra landet?

Just nu har vi inga svar, eller jag har dem i alla fall inte. Från Dominikanska Republiken, där jag bor, delar jag stoltheten med alla som också jobbar för Haitis uppsving.

Även om nationalismen här hävdar att folket är anti-haitanskt, och grundar det på historiska erfarenheter som distanserade länderna, lever jag med folket och vet mycket väl att de uppenbara kulturella och språkliga skillnaderna är ett hinder som genomkorsas och övervinns varje dag, även om de invandrade fortfarande är missgynnade.

Jag tror att sakernas tillstånd kräver att relationerna mellan organisationer, särskilt kvinnoorganisationer, ges ny näring. De, våra motsvarigheter på Haiti, behöver synliggöras även i fortsättningen.