Ann Petrén är en av Sveriges mest ansedda skådespelare. Och hon använder aktivt sin position still att föröka förbättra kvinnors situation inom scenkonsten. Hon var en av initiativtagarna till Modärna kvinnor, där pjäser av kvinnor som på sin tid var spelade och uppskattade men sedan glömdes bort av teaterhistorien sattes upp på nytt på Stockholms stadsteater. Nu spelar Ann Petrén Klytaimestra i Vit, rik, fri som hon bad Christina Ouzounidis skriva för att skildra Orestien ur en kvinnas perspektiv.

Grattis till ett välförtjänt pris, Ann Petrén! Du verkar för jämställdhet genom din konst. I kultursfären finns annars ett seglivat motstånd mot att blanda in konst och politik?

– Det är bullshit att politik inte har med konst att göra! Det är ett sätt att svära sig fri från ansvar. Och vi har verkligen ett ansvar att skildra hela mänskligheten, både kvinnor och män. Jämställdhet upplevs ofta som en kvinnofråga men det handlar om alla. Det gör konsten rikare. Och jag som har förmånen att ha en tillsvidareanställning har ett särskilt stort ansvar. Jag har möjlighet att påverka på ett sätt som unga och nyutexaminerade som inte alltid har. Idag måste nästan alla vara sina egna och då har man inte alltid råd att göra sig obekväm.

Varför drog ni igång Modärna kvinnor?

– Det var en sådan överaskning att upptäcka att de här pjäserna fanns. Vi kände oss förda bakom ljuset. Det här var pjäser som försvunnit ur teaterhistorien, inte för att de var dåliga eller mindre betydande, utan för att de var skrivna av kvinnor. Det blev så oerhört konkret hur relativt kvalitetsbegreppet är.

– Det finns annat bra ett exempel på det från Göteborgs stadsteater. Anna Takanen som är teaterchef har jobbat mycket för att kvinnor ska få bättre och större roller. På ett möte med teaterns styrelse var det någon som sade att det var så roligt att teatern hade så många duktiga kvinnliga skådespelare men att det var synd att männen var lite svaga. I själva verket handlade det förstås om att männen spelat mindre roller än vanligt. Där ser man tydligt hur vi bedömer kvalitet. De som gör små roller ser vi som sämre och de som gör stora bättre. Traditionellt är det ju kvinnor som får göra de mindre rollerna. De som är understödjande och inte talar om de stora frågorna. Då betraktas de också som sämre, mindre betydande eller mindre genialiska.

Du arbetar på en stor institution, går det att förändra strukturer inifrån?

– Det är ganska svårt. Med Modärna kvinnor hade vi stort muntligt stöd från ledningen men praktiskt fick vi inte stöd i den utsträckning som ett sådant stor projekt skulle behövt. Vi genomförde två pjäsproduktioner och massor av sidoarrangemang men vi fick tjata och hävda vår existens hela tiden med allt från annonser till tid. Det är en ständig kamp att driva projekt underifrån.Att vi lyckades genomföra så mycket evenemang under rubriken Modärna kvinnor trots liten budget berodde på att vi sökte andra sammarbetspartners; Nationalmuseum, Teaterhögskolan, Teateralliansen, Wift med flera. Vi skapade nätverk helt enkelt.

– Parallellet med vårt projekt hade Riksteatern en liknande satsning – Spets. Men det hade initierats av ledningen och då gick det mycket smidigare. Man behöver det stödet för att övervinna det motstånd som finns. På min teater uppfattades Modärna kvinnor som ytterligare ett ”kvinnoprojekt”. Rubriken upplevdes som exkluderande, det fanns skådespelare som undrade ”jaha, finns det inga roller för män…” Och även om det var bra på så vis att de här dramatikerna lyftes fram kan jag inte se att det har förändrat repertoaren på teatern. Vi fick mycket uppmärksamhet när projektet presenterades men sedan kändes det ganska mycket som att det var en sak att bocka av. Projektet sammanföll med att Jösses flickor gick och på något sätt blev det som att nu var kvinnofrågan avklarad.

Ändå framhöll kulturministern så sent som i förra veckan scenkonsten som ett exempel på lyckade jämställdhetssatsningar?

– Man har fått fram fler teaterchefer som är kvinnor. Det gjordes en satsning på att utbilda kvinnor och det var ju bra, även om det är deprimerande att det behövdes. Och det har blivit något fler kvinnliga regissörer och dramatiker som spelas. Så ser man till statistiken har det blivit lite bättre. Men det räcker inte att räkna, vi måste prata om hur vi gestaltar makt och vad kvinnor och män får och inte får göra på scenen. Det är fortfarande sällsynt att kvinnor har drivande roller eller pratar om de stora frågorna. Eller att kvinnor i min ålder över huvud tager får synas som kompetenta varelser och inte bara som en mormor.

– På teatern förvaltar vi klassisk dramatik och i den skildras allt ur ett manligt perspektiv. Det är ett tolkningsföreträde som måste balanseras upp. Vi måste prata om hur vi ska ändra vår gestaltning. Och där är vi ganska okunniga, inklusive mig själv. Jag skulle vilja bli mycket bättre på det. Vi vet inte hur vi ska göra, vi behöver utbildning. Det fanns ett genusprojekt på teaterhögskolorna ”Att gestalta kön” och de nya skådespelarna som var med där uppfattar jag är bättre på de här frågorna. Men så kommer de ut och möter oss etablerade som har makten. Då är det inte så lätt att hålla fast vid sin hållning

.

Har du något råd att ge till nyutexaminerade skådespelare?

– Att leta efter dem som tycker likadant. Bilda nätverk, det har varit ett stort stöd för mig. Och att försöka stå på sig. För har man på fötterna blir man respekterad. Det finns exempel där de gamla har lärt sig av de nya. Det går!