Förutom att det svårt att tro att de nya männen vill upprepa radikalfeminismens misstag och samtidigt gå miste om genusvetenskapens kunskaper, så är det väl knappast att formulera en radikalmaskulinism som är målet för dessa till synes goda män? Det undrar idéhistorikern Katarina Rosegren Falk med hänvisning till den krisande mannen.
Innan den nu pågående debatten om ”manskrisen” eller ”den manliga frigörelsen” var det främst feminister, genusvetare och mansforskare som intresserade sig för frågan om män som män. Men även den antifeministiska mansrörelsen har aktivt försökt få tolkningsföreträdet för vad det innebär att vara (hetero-)man, i jämställdhetspolitikens och feminismens förlovade land.
Så när ”goda” män nu problematiserar sin könsidentitet och berättar om begränsningar på grund av maskulina stereotyper, normer och ideal är det i ett feministiskt perspektiv väldigt välkommet. Beskrivningarna behövs som motvikt till mansaktivisternas Robert Bly-influerade, biologistiska manssyn. Ytterligare en anledning att välkomna ”den nye mannen” i debatten är att det blir bättre om de som själva har upplevt något är de som berättar om det.
Vem som kan beskriva vad behandlades som bekant inom postmodernismen. Lite tillspetsat ställdes frågan om någon kan förstå någon annan överhuvudtaget? I dag är många kritiska till det som uppfattas som en ”relativisering” av synen på objektivitet. Ett mer extremt exempel är radikalfeminismen som, lite hårddraget, hävdar att det är omöjligt för någon annan än den förtyckta att förstå förtrycket. Påståendet att bara den som själv är underordnad kan veta något om detta är inte bara provocerande för att det är uteslutande och separatistiskt utan gör det även svårt att skapa förändring. Radikalfeminism är därför ovanlig. Ändå är detta en vanlig bild av feminister.
Den andra vågens kvinnorörelse lyfte fram berättelser om upplevelser av att vara kvinna. En metod som praktiserades på kvinnohusen var medvetandehöjning, att dela personliga erfarenheter. Förhoppningen var att kunna formulera en gemensam politik utifrån det personliga, samt att den enskilda inte skulle känna sig skyldig till sin egen svåra situation. Denna tanke, att göra det personliga politiskt, handlar, till skillnad från den radikalfeministiska, om att dela berättelser med varandra och omvärlden. Projektet Prata om det, som startade på twitter 2010, utgick från en sådan idé om att berätta om personliga upplevelser för att bättre förstå sammanhangen och kunna förändra dem.
Uteslutande metoder är inaktuella, i dag är det ledord som inkluderande som präglar feminismen. Att bilden ofta är en annan har sina förklaringar. Utöver de fördomsfulla, så finns synen på att kunskapsproduktion påverkas av personen (och situationen) som producerar kunskapen. Men att det skulle vara omöjligt att producera annan kunskap än den absolut subjektiva är dock inte en vanlig utgångspunkt inom genusvetenskapen, som heller inte enkelt kan sammanfattas.
Ett syfte som är mer allmängiltigt finns ändå: strävan efter att kunskapen om världen ska vidgas och berikas och att vi därmed ska komma närmare något slags tillvaro som fler kan trivas i än den vite, västerländske, medelålders medelklassmannen.
Genusvetare har forskat på denne man under många herrans år nu. Såväl frågeställningar som språkbruk har preciserats och förfinats och fältet kan ibland framstå som teoritungt. Svante Tidholm levererar en effektiv feministisk kritik av det manliga frigörelseprojektet men att ursäkta de krisande männens ovilja att ta till sig genusvetenskapen med att den inte är tillräckligt lättillgänglig duger inte. (I synnerhet inte som genusperspektivet ofta anklagas för att vara ovetenskapligt, läs: ideologiskt.) Det kan finnas andra förklaringar till motståndet.
Som det framstår i romaner, livsstilsmagasin, sociala medier och tidningsdebatt vill de krisande männen skriva sin egen historia utan att låta annan kritik av maskuliniteten komma till tals. I debatten förekommer, liksom inom mansforskningen, en förkrossande majoritet män. Berättelsen om ”den nye mannen” utgår från en heteronormativ tvåkönsmodell: heterokvinnan blir den nye mannens motpart och andra kategorier blir osynliggjorda. I Erik Helmerssons Den onödige mannen får vi (den klassiska) bilden av en krisande man som känner att ”min fru förstår mig inte” och Bob Hanssons version är ungefär: ”kvinnorna väljer inte oss härliga män”.
Så som den manliga frigörelsen ser ut i dag skulle den kunna kallas ett slags radikalmaskulinism. Förutom att det är svårt att tro att de nya männen vill upprepa radikalfeminismens misstag och samtidigt gå miste om genusvetenskapens kunskaper så är det väl knappast att formulera en radikalmaskulinism som är målet för dessa till synes goda män?
