Av de knapphändiga svaren på IMFW-enkäten i Argentina framgår att det går två män på varje kvinna i journalistyrket och att männens andel är högre i de tekniska redaktörsjobben och på högre positioner. Enligt studien har kvinnor högre löner, samtidigt som jämställdhetsplaner saknas nästan helt.

Bilden som tecknas av Argentina i IMFW:s forskning liknar genomsnittet på kontinenten: två män på varje kvinna. Men frånvaron av kvinnor accentueras på de högsta positionerna: bland aktieägare (15,4 procent), i företagsledningen (21,4 procent), på mellanchefsnivå (16,7 procent) och inom gruppen av tekniker – fotografer, ljud- och ljustekniker (18,7 procent). Kvinnorna är något fler, men fortfarande betydligt färre (26,8 procent) på redaktörsnivå, inom undersökande journalistik och bland korrespondenterna.

Enligt dessa knapphändiga uppgifter tjänar kvinnor mer än män i genomsnitt på de högsta positionerna, i tekniska yrken, inom administration och ekonomi, men mindre på mellanchefsnivå och lika mycket på de lägst avlönade tjänsterna.

Majoriteten arbetar heltid och kvinnorna har i högre utsträckning än män särskilda anställningsavtal med medieföretagen. Slutsatsen i rapporten är att de få kvinnorna bland journalisterna har en relativt trygg arbetssituation.

När det gäller jämställdhetsfrågor antyder rapporten att företagen varken främjar kvinnors inträde i journalistyrket eller befordran för de som redan kommit in. Inget av företagen i studien uppgav sig ha någon jämställdhetsplan och väldigt få har planer mot sexuella trakasserier. Majoriteten (88 procent) erbjuder mammaledighet och hos hälften finns också någon form av pappaledighet. 63 procent ger någon form av stöd till anställdas barn och lika många har särskilda program för kvinnors kompetensutveckling.

Undersökningen i Argentina leddes av María Alicia Gutiérrez, från Universitetet i Buenos Aires, och Florencia Saintout, från det Nationella Universitetet i la Plata. De tog fram en lista på 18 medier att intervjua, för att spegla regionala skillnader och olika mediekanaler. Bara 8 av dem gick med på att svara. Därmed blev Argentina ett av de länder i Latinamerika med minst antal undersökta företag.

María Alicia Gutiérrez, sociolog med genusfrågor som specialitet, framhåller att hon inte förväntade sig en gynnsam situation för kvinnor i journalistiken. Ändå blev hon lite förvånad, och än mer så när hon läste slutrapporten, över de ojämlika villkoren för kvinnor särskilt inom de grafiska medierna. Men med tanke på det bristande jämställdhetsarbetet generellt, framför allt på privata företag, verkar resultatet hamna inom ramen för hur kvinnors villkor i arbetslivet brukar se ut.

När det gäller svårigheterna att få tillgång till information säger hon sig ha haft sina föraningar, särskilt eftersom enkäten krävde ”relativt ingående information om sådant som tillämpningen av jämställdhetsplaner och inte minst vad gäller löner. Å andra sidan var en del frågor problematiskt formulerade, men det var inte möjligt att modifiera eller anpassa dem till varje lands särskilda situation, eftersom det var en global studie. Dessutom skulle enkätundersökningen genomföras vid samma tidpunkt i alla länder. Det togs ingen hänsyn till att Argentina just då befann sig mitt i en valrörelse, och det försvårade undersökningen ännu mer. Slutligen överlämnade vi landets rapport till den regionala samordnaren och användes i den övergripande rapporten. På det sättet är vi inte helt och hållet ansvariga för den tolkning som gjordes i slutrapporten.

Det var oväntat att kvinnor hade högre löner än män på flera områden.
Vad är förklaringen?

– Jag blev inte förvånad. För många år sedan undersökte jag löne- och arbetsvillkoren för kvinnor på företag. Om kvinnor väl fick tillgång till ledande positioner blev ledningarna mer uppdelade, vilket tillät en mer differentierad värdering av löner. Det jag fann nu är inte särskilt annorlunda, trots att tiden gått, och trots framsteg i lagstiftning och politik som rör jämställdhet. Det här betyder att även om lagen eller politiken finns, är möjligheterna att tillämpa dem svagare. För många år sedan sade ILO (FN:s arbetsorganisation) att för att uppnå lika lön för lika arbete skulle det krävas 400 år och än är vi inte där. Jag tror att den här situationen finns inom ramen för det generella mönstret. Hur som helst såg det inte likadant ut på alla medier.

Talet om en relativt trygg anställningssituation för kvinnor i journalistiken förvånar också, eftersom det allmänna intrycket vi journalister har är att vi går mot allt mer osäkra anställningsvillkor. Kan det vara så att den information företagen lämnat döljer irreguljärt arbete?

– Jag anser inte att irreguljärt arbete dolts, utan att enkäten inte undersökte saken, varmed den naturligtvis inte synliggörs. Undersökningen var indelad efter yrkesroller, från ledningspositionerna till olika arbetsuppgifter på de olika avdelningarna. Det här är en av slutsatserna i rapporten som, enligt min uppfattning, inte speglar verkligheten exakt, särskilt inte i Argentinas fall.

I Argentina svarade bara åtta företag, medan över dubbelt så många deltog i andra latinamerikanska länder. Varför? Hur upplevde du insamlingen av information?

– Jag tror att den frågan sätter fingret på kärnfrågan. Av 14 företag som jag kontaktade kunde jag undersöka 6. Projektet har tagit mer tid än vad som beräknats, samtidigt som de argentinska medierna visade starkt motstånd mot att svara på frågorna, särskilt de som gällde löner. Vi följde de formella stegen i forskningsunderlaget. Därutöver tog vi informella kontakter.

– En annan fråga är den hårda valkampanj som drog igång i samma veva, med två politiska modeller i skarp konflikt. Medierna hade valt och fortsatte att välja sida på ett väldigt intensivt sätt i den konfrontationen. Samtidigt startade en offentlig debatt om lagen om radiosändningar, som inte lyckats ta sig upp på dagordningen trots 25 år av demokrati på grund av multimediaföretagens starka intressen.

– De förutsättningarna gjorde det nästan omöjligt att få tillgång till medierna. Situationen ställdes på sin spets när personer som gått med på att delta i enkäten avböjde med alla möjliga ursäkter och några sade rent ut att de inte kunde svara på grund av valrörelsen, där alla medier tagit stark ställning. För mig personligen var det en väldigt frustrerande erfarenhet, men jag tror att deras vägran är talande. Många av de som vägrade delta är medlemmar i IWMF och var ändå inte alltför intresserade av att delta i projektet. Och de ville inte svara på det som efterfrågades.

– Medierna i de inre delarna av landet och de i huvudstaden hade samma inställning, såväl press som radio och teve. Till exempel hade jag hand om dagstidningarna Clarín och la Nación i Buenos Aires. I det första fallet var det omöjligt att genomföra undersökningen trots att jag nått de högst ansvariga. La Nación var försiktiga in i det längsta men gick till slut med på att svara. Dagstidningarna i inlandet var mer intresserade och både i Córdoba och Rio Negro svarade de på frågorna. Ingen radiostation i huvudstaden svarade. Och på teve lyckades jag bara få en intervju med América TV.

– Min uppfattning, oberoende av rapporten, är att diskriminering existerar, att lika lön för lika arbete inte efterlevs och att vissa lagreglerade skyldigheter, som att ge tillgång till daghem, inte uppfylls.

Översättning: Jenny Rönngren