Nyligen blev jag nostalgisk och började titta på Youtube-klipp med mina gamla barndomsidoler, rockbandet Kiss. Efter en stunds klickande hamnade jag hos Oprah där Gene Simmons och Kiss andre frontman Paul Stanley var gäster tillsammans med Jackie Collins och Pamela Des Barres. Ämnet för dagen var rockstjärnor och ”groupies”, där rockstjärnorna var de självklara förövarna och ”groupiesarna” de lika självklara offren.

Det som främst slog mig medan jag tittade var hur oerhört tabubelagd och skamlig sexualiteten fortfarande är, framför allt kvinnors sexualitet. Klippet är visserligen från mitten av åttiotalet men bakom det tuperade håret och de stora axelvaddarna känns bilden fortfarande igen. En kvinna som har sex bara för nöjes skull är förstås någon som blir utnyttjad.

Givetvis kan man problematisera ämnet ur en rad olika infallsvinklar, jag menar inte att det är ett helt okomplicerat område. Men vinklingen ”stackars kvinnor” gör mig ganska trött. När Jackie Collins säger saker som: ”allt dessa unga kvinnor drömmer om är ju att just hon ska bli upptäckt och få gifta sig med någon av er” så känns det som en grov förenkling där den självklara sanningen blir att kvinnors sexualitet fortfarande främst tros handla om reproduktion och om att träffa ”den rätte”. Kvinnor förunnas sällan en sexualitet för dess egen skull.

Den andra förklaringen till fenomenet ”groupies” som ges i programmet är förstås den gamla vanliga: det finns två sorters kvinnor. Har vi hört även den förut? Jomenvisst. Den gamla visan om horan eller madonnan. För inte vill väl en fin flicka ha sex? Det diskuteras till och med huruvida ”en senators fru” skulle kunna göra något ”sådant” eller inte.

Jag är övertygad om att de allra flesta groupies är fullt medvetna om vad det hela handlar om. Sex. Troligtvis för både dem och rockstjärnan. Många groupies ”samlar” på rockstjärnor de haft sex med och många rockstjärnor vill ha sex med så många attraktiva kvinnor som möjligt. En ganska ärlig och öppen överenskommelse.

Hur skulle vi resonera om det var en man som tillbringade en natt eller en kvart med en kvinnlig stjärna? Skulle vi se på honom som ett offer? Antagligen inte. Men en kvinna blir förstås antingen utnyttjad eller är av den sämre sorten.

Gene Simmons säger angående påståendet att han skulle ha en dålig kvinnosyn: ”Skulle det i så fall vara bättre om jag vore advokat och bjöd ut någon på middag, satt och pratade en hel kväll, låtsades vara intresserad för att sedan gå hem för att ha sex? Med mig vet kvinnorna precis vad de får och vad de inte får.”

Jag kan självklart se problem med den här typen av relationer, men om nu någon vill bli träffad av Paul Stanleys ”Love Gun” eller möta ”Dr Love” himself, kanske hon gör det för att hon faktiskt vill och varken för att hon är en slampa eller ett offer.

Gene Simmons är väl inte precis är sinnebilden för en feminist, desto mer intressant att notera att han och Paul Stanley är de enda som pratar om kvinnorna det faktiskt handlar om med något som ens liknar respekt.

Än mer anmärkningsvärt är att jag fortfarande uppfattar problematiken som aktuell. För trots att inslaget är tjugofem år gammalt och både frisyrer och axelvaddar har krympt sedan dess, så har inte moraliserandet kring kvinnors sexualitet minskat med samma hastighet. Tvärtom har nakenhet nytabuiserats och sexualitet överproblematiserats. Ingedera processen gagnar kvinnor och vår rätt till aktiv, osanktionerad sexuell lust.

Så, kom igen, är det inte dags att vi gör upp med de unkna Jackie Collins-fantasierna och blir mer rock ’n’ roll? Låt oss reclaima lusten en gång för alla. Vill du dra över Gene Simmons – so what?