När jag bodde i München under aidshysterin på 80-talet, hängde det regnbågsflaggor från många balkonger och affärer och det fanns fler discon, barer, caféer, och bokhandlar för homosexuella i München än i hela Sverige. På bästa sändningstid underhöll Hella von Sinnen i ett humorprogram – redan då öppet tillsammans med Cornelia Scheel, dotter till utrikesministern. Homosexualitet var ännu inte accepterad, men fanns på dagordningen.

1989, året då muren föll, hade teologen Thomas Niederbühl just blivit färdigutbildad katolsk religionslärare, men katolska kyrkan i Bayern hindrade honom att göra sin obligatoriska lärarkandidatstid på grund av hans homosexualitet. Han fick med andra ord yrkesförbud. 
Niederbühl och tio andra män bestämde sig för att gå till motangrepp och grundade Rosa Liste. Namnet var en självklarhet. Rosa listor var ursprungligen något helt annat än ett parti för homosexuella, som det är idag. Det var dess raka motsats.

Homosexuella handlingar var förbjudna enlig § 175 . Lagen från 1872 gällde ända till 1992, fast då endast gällande homosexuell kontakt med omyndiga. Därför skrev den tyska kriminalpolisen långa listor på ”misstänkta”. Under nazismen tvingades homosexuella i koncentrationsläger bära rosa trianglar – vilket var så illa ansett och utsatt, att de som hade en hellre bytte till sig en gul Davidstjärna. München var under nazismen inte bara ”Hauptstadt der Bewegung” (rörelsens huvudstad) utan även huvudstaden för förföljelse av homosexuella. Efter kriget fortsatte polisen lista homosexuella i så kallat ”rosa listor”, uppkallat just efter nazisternas färgval.

Från ett uppiskat läge 1989, då Peter Gauweilers lagförslag gällande aidsinfekterade diskuterades och rädslan för sjukdomen väckte åsikter som slumrat sedan nazismen till liv, har Rosa Liste blivit en medborgarrättsrörelse utan jämförelse. Peter Gauweiler var förresten den CSU-politiker jag minns smyga in på bögdiscon med sina vakter sent på nätterna – naturligtvis inkognito – för att sedan på dagarna vilja klubba igenom läger för aidsinfekterade, vilka han kallade för självmordsbombare. Likheten med Al Pacinos homofoba, homosexuella rollfigur i tevedramatiseringen av ”Angels in America” är slående.
Sedan dess har det verkligen hänt något – idag finns det vicekansler, borgmästare och medieprofiler som är öppet homosexuella.

Rosa Listes mål är att homosexuella ska ha samma rättigheter som heterosexuella. Just nu fokuserar gruppen på diskriminering på arbetsplatser och idag omfattar Rosa Liste även lesbiska, och kallar sig ett bög-lesbiskt-väljarinitiativ. Ett väljarinitiativ ställer endas upp i kommunala val och behöver endast 1,25 procent av rösterna för att få representeras. Sedan valen 1996 regerar Rosa Liste tillsammans med socialdemokraterna och de gröna i en s.k. regnbågskoalition. Bayern är visserligen konservativt, men sedan 1945 har staden München framför allt styrts av socialdemokratiska SPD. I vissa stadsdelar fick Rosa Liste över 13 procent av rösterna.

Till sina framgångar kan väljarinitiativet räkna ett flertal ungdomscentrum och mötesplatser, åldringsvård för homosexuella, antidiskrimineringslagar och antidiskrimineringsplikt när nya tjänster utannonseras, en stor Christopher Street Day-parad med borgmästaren Christian Ude i spetsen, coming-out-kurser på arbetsplatser, homosexuella sportklubbar, Eurogames 2004, turistinformation för homosexuella besökare, torg har uppkallade efter Karl-Heiner Ulrich och Rainer Werner Fassbinder och ett minnesmärke uppförts på Sendlinger-Tor-Platz för alla dem som dött i aids. Platsen ligger förresten nära discot där Gauweiler förlustade sig för 25 år sedan, innan han åkte hem till sin alibi-hustru.

Rosa Listes nästa mål är att uppföra ett minnesmärke över de tusentals homosexuella som led och dog i koncentrationsläger. En upprättelse som inte kommer en dag för tidigt.