Barn är inga kärl som ska fyllas på med kunskap. Både kön och identitet är rörliga och en medveten pedagogik kan skapa många möjligheter. Det menar Kajsa Ohrlander, en av redaktörerna bakom antologin En Rosa pedagogik.
”Rosa flickor och antiplugg-killar” var titeln på ett seminarium som Genusskolan.se anordnade på Bok- och bibloioteksmässan i Göteborg. Fyra forskare i pedagogik avhandlade myterna om flitiga flickor och ointresserade pojkar.
Genuskolan.se är en kunskapsportal för skolfolk. Där erbjuds verktyg för att göra undervisningssituationen mera jämställd. För även om obligatoriska genusmoment har smugits in här och var i utbildningskedjan, handlar dessa oftast om rena kunskapsmoment och bara undantagsvis om själva skol- och undervisningsmiljön.
Central i debatten blev lärarens roll, behovet av att den enskilda pedagogen tar ställning till hur föreställningar om könsroller och samhällets strukturer och normer påverkar henne eller honom.
Där kan förskolan fungera som ett föredöme, den har länge legat i framkant vad gäller genusmedveten och individcentrerad pedagogik. I dagarna släpptes antologin En Rosa pedagogik – jämställdhetspedagogiska utmaningar, som vill behandla förskolan som möjlig jämställdhetspolitisk arena, genom att lyfta fram möjligheter och utmaningar i normikritisk och genusmedveten pedagogik.
Efter seminariet pratade Feministiskt Perspektiv med Kajsa Ohrlander, som är lektor i pedagogik vid Stockholms universitet och tillsammans med Hillevi Lenz-Taguchi och Linnea Bodén är hon redaktör bakom En Rosa pedagogik.
– ”Rosa Pedagogik” var ett öknamn på dialogpedagogiken på 70-talet. Ironiskt nog kom kritiken på den tiden från vänster. Den gick ut på att bakom dialogpedagogiken stod ett gäng borgerliga förnumstiga tanter som inte var tillräckligt röda, utan mesigt rosa. Att vi kallar boken för det är ett sätt att reclaima begreppet. Dialogpedagogik innebar att man skulle kommunicera med barn. lyssna på barn och se barn som jämlika människor. Det var ett enormt uppror mot dåtida auktoritära tystnader och krav på lydnad. Dessutom är rosa en så laddad färg som konnoterar tjejighet, löjlighet, svaghet, feminitet och homosexualitet. För en bok som handlar om att varken människor eller kön är stabila entiteter var det ett passande namn.
Kajsa Ohrlander menar att en vanlig missuppfattning vi alla gör, är att se barn som kärl som vi ska fylla med kunskap och annat som vi tycker är bra för dem. Medan det enligt henne istället är så att identiteten är rörlig, vi blir olika i olika sammanhang och är föränderliga när vi förhåller oss till omvärlden.
Idén om barnet som något som fylls på kan vara en av anledningarna till att genusmedvetenheten i pedagogiken minskar ju högre upp i utbildningskedjan barnen kommer. Det finns en föreställning om att det är under förskoleåldern barnen påverkas och sedan är det kört. Kärlet är fullt.
– Från vårt forskarperspektiv menar vi att det inte alls är så. När det gäller genus så har vi en hel kultur som jobbar på att uppställa de rådande strukturerna. Och barn vill förstås delta i samma gemenskap som vi alla andra. Därför kan vi inte bara tala om för barn hur det ska vara, vi måste själva bryta normerna och tillhandahålla medel för barn att delta i en värld som spränger gränser och öppnar många olika möjligheter. Och där finns det massor för pedagogiken att göra och utforska vidare.
