Parvin Ardalan: Därför måste vi stödja tunisiska kvinnor:

”8 mars 1980 efter iranska revolutionen, den första fria kvinnodagen, när iranska kvinnor höll stora demonstrationer runt om i hela Iran och sade att de vägrar acceptera backlash, hördes de inte. Deras röst förlorades i de ideologiska motsättningarna, kvinnofientliga hoten och omvärldens ignorans. Men nu vet vi vad som kan hända om vi lämnar varandra ensam. Nu gäller det att inte låta tunisiska kvinnors röst kvävas och deras rättigheter hotas. Vi får eka deras röst så alla hör!”

Detta sade Parvin Ardalan i förra veckan vid en konferens anordnad av Amnesty Internationalen och Dublin UCD University med anledning av de ökande brotten mot mänskliga rättigheter i Iran.

– Många är oroliga för att det som hände efter folkets revolution för demokrati i Iran 1979 ska återupprepas i Tunisien. Visst är denna oro riktig. Både oron för fundamentalismens uppgång som leder till ökad diskriminering mot kvinnorna och oron för västvärldens fortsatta inblandning och bromsningen av förändringsprocessen, är välgrundade. Men det finns alltid ett tredje alternativ som har lika bra chanser.

– Att de medborgerliga institutionerna och gräsrotsrörelserna ska få stöd och möjlighet att vinna, är också en alternativ! I Tunisien finns det redan starka organiserade sociala rörelser, både för kvinnor och löntagare, och det kan leda till förbättring och inte tvärtom.

Varför ska tunisiska kvinnor följa den iranska modellen, undrade kvinnorättsaktivisten Ardalan.

– När de och alla i regionen har sett att iranska kvinnan inte har vunnit någonting på 30 år utan tvärtom.

– Vi i Iran har förlorat många av våra rättigheter. De lagar som tvingas på kvinnor i Iran är ingenting som kvinnorna i andra länder strävar efter. Däremot har kvinnorna i regionen inspirerats av iranska kvinnors motstånd under alla dessa år och har hört deras rop för jämställdhet, hävdade Parvin Ardalan.

Iranska kvinnor visade stöd och oro:

155 iranska kvinnorättsaktivister skrev ett stöd brev till sina tunisiska systrar inför deras demonstration den 29 januari (läs……i detta nummer). Med brevet uttryckte de sitt stöd för det tunisiska folkets vilja till förändring och hyllade kvinnornas aktiva deltagande. Samtidigt visade de sin oro för attacken mot kvinnornas rättigheter och påminde om sina egna erfarenheter och vikten av medvetenhet. I brevet uppmanas omvärlden till stöd för de tunisiska kvinnornas kamp för jämlikhet. Under de senaste dagarna har även flera kvinnoorganisationer från Frankrike uttalat sitt stöd för kvinnokampen i Tunisien.

Debatter kring kvinnofrågan i Tunisien:

Maître Saida Garrach är feminist, advokat och en känd Ben Ali kritiker. Hon är aktiv inom Committee of the Tunisien Association of Democratic Women (ATFD) som är en av de oberoende organisationerna i Tunisien. Debatten kring kvinnors rättigheter och faran för eventuell backlash för deras status i samhället är ett hett ämne i Tunisien och tecken på en hög medvetenhet bland tunisier.

I en debatt på TV-kanalen Nessma fick Saida Garrach frågan om vad hon tycker om de tunisiska kvinnornas delaktighet i revolutionen och om vad de förväntar sig av den nya samhällsordningen.

Saida Garrach anser att den gamla Ben Ali regimen var en patriarkal diktatur.

– Visst hade vi kvinnliga ministrar. En för ”kvinnoministeriet”, och för den typisk traditionella sektorn, som hälsa och vård, konstaterade hon i debatten och underströk samtidigt att kvinnorna inte hade någon verklig makt i den störtade regimen.

Saida Garrach sade att den tunisiska kvinnan inte bara deltagit i revolutionen som medborgare utan också för sina rättigheter som kvinnor.

– Hon deltog aktivt i revolten mot Ben Ali för att hindra Tunisien att återgå till gamla traditioner. Hon ville kräva sina medborgerliga rättigheter till fullo för att visa att vi kvinnor finns här och att vi är medvetna medborgare.

– Ni vet väl att kvinnor försäkrade sin rösträtt och rätten att väljas i lagstiftning efter befrielsekampen redan 1959. Och det visar att tunisiska kvinnor alltid har varit delaktiga i det politiska livet i landet. Ni behöver inte leta efter de aktiva kvinnorna inom eliten. Ni har sett hur vanliga kvinnor, unga kvinnor, gick ut på gatorna och garanterade revolutionens seger.